saltomoNtal

Igår, var dagen då jag lärde mig att jag inte var oövervinnerlig.

Först tog vi oss hem till Lisa S. Hon bjöd mig, Anna och Milla på god mat och jag var sjukt hungrig och nöjd. Sedan uppmuntrade flickan som skulle jobba (Lisa) oss andra att bli äckligt fulla. Så vi satte igång med det. Lisa själv gick och jobbade och övrig satt kvar och roade oss ett tag med Lisas föräldrar.

Sen bar vi av mot Svenssons, ännu ett ställe där jag aldrig riktigt lyckats haft kul. Camilla började stenhårt med att gå till baren och ragga dricka och jag tror inte jag såg mkt av henne resten av kvällen.
Eller jo. Hon kom tillbaka till bordet någon gång och skrek nåt om vatten och att de höll på att döda henne med sprit.
Kvällen flöt iväg och vi blev fulla på insmugglad öl tillsammans med stulen öl. Svenssons är egentligen inte ett ställe jag brukar sno öl. Det känns för fint. Mitt liv känns så smuttsigt då. På Fellini är det en annan sak. Där är alla skräp.
Men igår så var alla medel tillåtna. Alla försvann rätt snabbt, jag minns att jag hittade Milla vid något tillfälle mitt i vimlet, märkte dock snabbt att hon hade ramlat in i en såndär snefylla alla Camilla då hon är omöjlig att kontakta. Så jag övergav henne och gick på jakt efter Anna... Hittade henne säkert någonstans.
Sen fick jag för mig att VIP-hörnan var precis vart jag skulle finna rika ungar som bjöd på goda drinkar. Ingen framgång. Däremot så hittade jag ett helrör på ett bord som just höll på att plockas bort. Så med mina alltid så skickliga fingrar tog jag med en flaska vodka i allas svaga ögonblick - trodde jag. Jag hann ut i korridoren innan diskplockaren hann upp mig och jag släppte villigt flaskan och traskade vidare.

Två timmar senare kommer en vakt upp till mig och ursäktar sig. Han påstår att jag har tagit sprit ur baren och att två oberoende har pekat ut just mig som den skyldige.
Jag däremot var den mest oskyldiga i hela världen och helt plötsligt den nyktraste med. Alltså, jag blir ständigt imponerad över hur otroligt övertygande jag är när jag väl måste ljuga. Men vakthelvetet var ett pro. Det spelade ingen roll vad jag sa eller hur nykter jag var. Han höjde aldrig rösten en enda gång och släppte aldrig efter på sina krav det minsta. Enda alternativet var utgången. Dock hade jag ganksa trevligt medan jag pratade med honom i sisådär en timma... Sen kom Anna och sa att det var en del folk på Williams och att hon ändå ville gå. Så jag gav upp. Och gick med henne.

Men summan av kardemumman är fortfarande att jag misslyckades. Så sur jag är.
Det positiva jag fick ut ur kvällen var att jag kom hem utan att ha förlorat en enda spänn. Ändå lyckades jag vara duktigt full. Sånt värmer i hjärtat.

Jag misslyckades...