Roskilde 3
söndag
Ny morgon i tältet. Jag har lagom beslutat mig för att gå hem då jag minns gårdagens genidrag att ta mig över lergången utan stövlar, kravlandes på den sovsäck som medföljde den blå madrassen. Det blir en svår start för min tröga hjärna. Hur ska jag lösa det här?
Innan jag lämnar tältet hinner Jonk dock klämma ur sig en ursäkt för dåligt val av smeknamn föregående dag och han ligger åter igen på pluslistan, och bättre ska det bli!
Inte förren jag kommer utanför tältet slår snilleblixten mig att jag helt enkelt kan låna Jonks stövlar, gå över gången, byta till mina stövlar, gå tillbaka över gången och lämna tillbaka Jonks stövlar.
Tänk! Vad jag kan...
På vägen tillbaka till mitt eget tält inser jag två saker.
Jag är konflikträdd när det gäller folk jag tycker om och respekterar. Men nu kändes allt bara hopplöst omöjligt att komma ifrån. Vi kunde inte åka inatt. Eller... klart vi kunde. Men jag och Cilla skulle stanna i Gbg för att inänta buss till Arvika på tisdagen. Vart skulle vi bänka oss hela måndagen?
Dessutom kände jag att det var enmassa som vi var tvugna att fixa i Danmark innan vi for. Jag ville hinna köpa med mig lite sprit hem, medan priserna var låga och jag ville så hemskt gärna besöka Christiania.
Jag vet när jag överreagerar, mest av allt ville jag bara inte lämna roksilde, inte än! och jag orkade inte ställa till med en scen, så jag plockade mig samman och gick först och duschade med Cilla och Lisa och sen gick jag ensam till stan för att köpa sprit.
Solen sken ju!
Men ack, inte kunde jag fly från problemen denna gången heller. När jag kommer tillbaka har inget mirakel fått Anna att ändra åsikt och jag går trött med på att åka efter Muse på natten.
En snabb blick på min mobil visar att batterierna snart är slut, om jag bara gömmer mig tillräckligt väl så kan de inte hitta mig? Och de åker inte utan mig. Väl?
Ha ha, jag bara älskar mig när mina tankar går så där. Har jag inte alltid varit sådan? När jag inte får som jag vill på ett vettigt sätt så ser jag till att göra det omöjligt för folk omkring mig. Otroligt barnsligt, men det verkar dessvärre vara obotligt.
Jag vandrar ilsket bort med min senaste top-hat-blandning till Gbg camp 1, de, om några, kan göra mig på gott humör även med tilltagande sjukdom och kvävd mordlust.
Efter att ha spottat lite efter de flesta av mina annars så kära vänner och hävt ut mig något ton ilska så kändes det onekligen bättre. Matilde-blandningen åkte ner skrämmande fort och Jake The Snake tar det ödesbestämda beslutet att flytta ut på en övergiven gräsplätt brevid tälten.
Sol gör gott för själar som suttit instängda under mörka partytält i en vecka. Plötsligt var stämningen i sitt esse igen. Ringens yta blev mer än den dubbla, alla kunde sitta med utsträckta ben, bandaren kunde dåna högre än på hela veckan, feske fjäsen och burken vandrade varv på varv runt ringen. Snake the Shake kunde inte sitta still och for upp och skakade rumpa ett tag. Flera hängde på.
Fast fan, jag kom mig fortfarande inte till ro. Den stora ringen gjorde att ajg inte kunde höra vad folk sa, bandaren tjöt mest i mitt trötta huvud och irritationen började koka inom mig igen.
Batterierna i bandaren knastrar till. De är uppenbart på väg att ta slut. Vem ska orka böja sig fram och peta i nya? Den enda lösningen blir en stor turnering i klunsning.
Jag möter Jonk: förlorar.
Alla möter sin högra partner varvet runt.
Jag vet redan att slaget är förlorat. Jag var dömd till olycka denna dagen.
Det blri tillslut min tur igen. Jag möter Manx. Allt går väldigt fort, jag inser knappt att jag vann. En liten seger för min omgivning. En vändning på dagen för mig? Nåja, iaf ett positivt tecken.
Måns förlorade turneringen, men försökte sig ändå på att knota. Det hade han inte mycket för och snart satt han där och pillade batterier.
Ungefär här knäcker Jonk den briljanta planen som för evigt sätter honom på pluslistan, samt gav min dag den slutgiltiga och absoluta knuffen framåt:
Varför åker inte jag och Cilla med hans Jonk-bussar till Gbg på måndagen? Så kan de lessa polarna i mitt camp få dra bäst de vill. Vi behöver inte ens betala för skjutsen!
Kunde något förslag vara mer välkommet?
Nej.
Jag var borta i mitt camp på två röda med mitt snabbt påfunna förslag. Allt kokande bråk rann av. Detta var lysande!
Dessutom slapp de åka förbi Göteborg och släppa av mig och Leran och Carro kunde åka med i bilen direkt till uppsala istället för att behöva åka med Jocke och co till Gbg och där ta min och Cillas plats i baksätet på SAABen.
Virrigt? Men självklart.
Jag återvänder till camp 1 och Cilla följer med Carro och letar efter Jocke, så att de kan flytta över Carros saker.
De blir de enda under hela veckan som får ta i Jockes heliga bilnyklar. Dem sparar han surt på, med all rätt om man ser på vilka drägg de är, våra kära vänner. Det är ett under att Jocke själv under alla sina upptåg lyckats hålla dem på plats.
De får över Carros packning till SAABen och bestämmer sig för att flytta den från leråkern till stan medan tid är. Lättare sagt än gjort. Anna börjar med att köra ner bilen i ett dödens träsk. Hela fronten dränks i lera, bilen sitter helt ohjälpligt fast.
Som tur är finns det en traktor på fältet just för att dra upp förlorade bilar. Problemet är bara att dragkroken ska fästas i fram på bilen. Den delen som är totalt förlorad.
Efter ett tag får de ge upp den planen och dra upp bilen baklänges istället med en kanske inte helt körvänlig Cilla vickandes vid ratten. Bilen kommer tillslut loss och efter Muse-spelningen drar de sista ur vårt camp hem.
Kvar är jag och Cilla.
Nöjda.
Under tiden när hela historien med bilar och Muse-spelningar utspelar sig har mitt stigande humör roat sig i vårt nya camp.
Jag hade en spelning som stod på "kanske-listan" på söndagen. Det var Against Me!, men när folk började dra sig mot spelningen så kände jag att nu fick det vara nog med rännande. Jag stannade kvar i ringen.
Mulle hade sett ut ett tält åt sig som något hade övergivit på campingen. Han fick idén att nu var det antagligen bästa tillfället att plocka ihop fyndet.
Knappt hade han rest sig förren ett stimm av fnittrande pojkar slöt sig runt hans fina röda tält med endast en tanke i huvudet: missär.
Mulle, även känd som "Ninja" viftade frenetiskt med två långa tältpinnar mot sina överlöpare till vänner. De var många, men Mulle är en Ninja, kampen blev hård.
Krille fick genidraget att gå runt tältet. Plötsligt hade vår Ninja motstånd från två håll. Knepigt, men han kämpade väl än.
Än jag då? Som tjej? Har inte Mulle många gånger visat gentlemanna-tendenser? Är jag en dålig människa som utnyttjar det?
Nej.
"Vågar du slå en tjej med de där?" Självsäkert plöjer jag mig fram till stackars Martin. Ninja och gentleman i ett, det fungerade bara inte. De fäktande stavarna ger mig fri passage och samma sekund som jag når Ninja kastar sig hökarna runtom över hans tält och sliter det i så många bitar som möjligt är på de fåtal sekunder de har på sig.
Jag sjäv är inte helt nöjd förren jag har fällt mitt byte. Det blev inga större problem. Martin gör inget motstånd mot tjejer. Han låter sig fällas, men ser åtminstone till att landa lite halvt över mig.
Och ungefär där var det slut på det roliga. Man ser rätt snabbt att Martin nog inte alls var nöjd med vårt lilla upptåg. Han fräser något som jag inte helt uppfattar, men jag förstår nog att här är det bäst att släppa taget. Mina inköpta Big Mac för ett par dagar sedan har inte längre någon stjärna på himlen, och värre därtill. Jag ligger på det djupaste minus. Jag är hatad.
Den andre brodern Lindqvist har även han uppvisat sitt ibland lite tveksamma humör.
Men liksom hans bror är det svårt att ta honom helt på allvar. Bråkar man över (vad jag anser vara) småting får man nog räkna med ett lätt förlöjligande bemötande. För det inte sagt att pojkarna är jobbiga att ha att göra med, inte alls! Jag trivs alldeles utmärkt i båda deras sällskap.
Hur som helst så lugnar sig Martin traditionsenligt och kommer tillbaka till vår lilla ring. Han är butter ett tag, men eftersom tiden går ljusnar hans uppsyn igen och han kommer med i matchen som för resten är tillbaka på normalnivå igen.
Efter ett tag kommer även Cilla, som lagt sig och somnat ett tag i vårt övergivna camp, tillbaka. Mörkret faller och jag trivs som fisken i vattnet.
Inte förns sent på efternatten känner Camilla en obekant kedja runt hennes hals. Förvånad tar hon upp den och inser att det är Jockes bilnyckel som hon absolut var tvungen att lämna tillbaka direkt efter att hon hjälpt Carro med packningen.
Jocke och hela hans van + släp som skulle ha åkt direkt efter muse.
Nykeln som Jocke inte släppt ifrån sig till någon på hela veckan.
I lätt panik får vi tag på Jockes nummer. Han förklarar dock att de redan är långt på väg, hade löst problemet på "annat sätt". Med alla cirkuskaraktärer han håller sig med kan det vara tusen olika sätt. Trolldom är det troligaste.
Plötsligt lyser hela himmelen upp i ett gigantiskt fyrverkeri. Alla blir älskvärt inställda till allt vad Roskilde var och visst var det väl en bra festival, trotts lite regn ibland? Men mest sken väl ändå solen? Eller?
Milla gick bärserk med sig kamera och fotade upp resten av minneskortet på detta Guds mästerverk.
Allt var idel lycka.
Jag hade tillslut lyckats hålla humöret uppe hela dagen, genom dalar och toppar, men priset var högt, i berusningsmedel räknat. I takt med att mörkret djupnade började jag känna ett stigande illamående, ölen gled allt långsammare in i min mun, burken fick gång på gång passera mig utan att låta sig smakas. Halsen var tjock av slem.
Även lilla Cilla var sleten. Hon var nykter när hon efter sin nap kom tillbaka till oss och blev snabbt nerrökt av hjälpsamma pojkar. Hennes ögonlock börjar falla igen och hon bestämmer sig för att bryta upp.
Jag talar till hennes omtöcknade hjärna och försöker få in henne i Mulle och Johans tält.
Hon sluddrar något om att det skulle vara så skönt att sträcka ut sig i sitt eget tält inatt och kryper tillbaka till det övergivna campet som en gång var vårt hem. Täckt i lera, likt sitt öde.
Ytterligare tid förflyter innan även jag tvingas ge mig. Manx och jag går en sista gång in i Jonks trånga tält och finner där att även Jonk fått napp denna kväll. Det blir en trång sista natt. 4 stycken i ett enmannatält är inget man tar sig igenom i en handvändning.
Det vill säga, jag sov som en stock, varmt och gosigt i mitten.
måndag
Jag hade redan packat ihop allt föregående kväll, utom mitt älskade tält.
"bang bang bang"-tältet.
Det har jag släpat med mig på majoriteten av festivalerna sedan hultsfred 03. Ett tåligt tält. Lite slitet för visso. Men somliga åldras med stil. Till exempel mitt tält.
Jag kryper in i min vän - lite som Joel Borg gjorde med en tillfällig älskarinna, enligt sägen. - och finner där både Annelie och Snake, så här i efterhand kan jag inte minnas om de hade någon sovsäck att värma sig under, min egen var iaf nerpackad. Men de hade i alla fall ett litet ynkligt liggunderlag. Måste ha vart en varm natt...
Efter viss överläggning om huruvida de kan få köpa tältet där det står och sova vidare eller inte, tvingas de lämna sin fästning.
Mitt tält har som jag kanske nämnde vart med länge nu. Det skulle med hem. Lera eller inte!
Jag väckte Cilla som absolut sönderfrusen skakade ut ur sitt tält och förbannade sitt beslut att "sträcka ut sig" föregående kväll. Ofta hon inte sovit som en ihoprullad boll hela natten.
När jag fått ut det sista ur tältet och även fått på mig relativt torra kläder är det så dags att riva.
Det ser mödosamt ut, tältfodralet är trasigt och jag ser ingen påse stor nog åt åbäket.
Mitt älskade tält har ett utfällbart förtält. Fast dragkedjan dit är trasig, så det blir mer som ett öppet rum. Det är inte alls ofta jag orkar fälla upp detta förtält. Roskilde var ett sådant tillfälle då jag inte gjorde det.
När jag går runt tältet för att dra loss pinnarna inser jag att där förtältet en gång låg är det nu bara lera. Tar tag och drar, får med mig ett par dm, resten sitter ohjälpligt fast under den halvstelnade leran.
Efter någon minuts kamp är hela förtältet över jord - och väger minst 10 kg mer än vad som är nyttigt.
Sorgsen tar jag ett par steg tillbaka. Går till Cilla och överväger detta tunga beslut. Går tillbaka. Stannar obeslutsam. Gråter en skvätt. Ger upp.
Mitt älskade, älskade tält är dödsdömt. Det finns inte en chans i helvetet att jag orkar släpa detta tunga ok genom hela west-camp, över bron, och genom hela east-camp. Omöjligt.
Tältet blir.
Nu kanske folk kan tycka att det var en onödigt lång förklaring på något som kunde ha vart: "Mitt tält var dränkt i lera, så det blev kvar", men jag tillhör de där veka människorna som sörjer alla mina ting som jag blivit personlig med allt för hårt.
Jag menar, vi fick en ny toa för ett par veckor sedan för att den gamla var för vidrigt äcklig. Mamma bytte ut den medan jag inte var hemma, för hon var rädd att jag skulle börja protestera. Jag är fortfarande sur för att jag inte fick ta ett ordentligt farväl.
Bajsa en sista gång eller så?
Vandringen över de oändliga ängarna blir inte alls så förfärlig som jag mindes den, vi är snart framme vid bussparkeringen. Jag funderar en sista gång på att springa och hämta mitt tält... Men tvingar mig att stanna.
Våran älskvärda busschaufför visar sig dock vara dansk-fientlig och vakterna leder bussen runt runt utan att få komma in till platsen där man hämtar upp festivalbesökarna.
För första gången på hela festivalen märker man att folk är slitna. Här är inget kul, folk läser tidningar om veckan som gått, käkar lite mat kanske, suckar över danska vakthelveten.
Tillslut ger vi upp. Den gode Jonk lånar, för vilken gång i ordningen?, Cillas mobil och beordrar bussarna halt. Vi går till dem istället.
500 meters promenad och vi ockuperar de perfekta platserna i bussen. I fem minuter. Sen inser vi att det är så lite folk kvar på roskilde, så vi behöver bara den ena bussen, som är så gott som full.
Fullt så farligt var det nu inte. Vi hittar nästan exakt samma platser i buss nummer två och hemfärden börjar tillslut.
Cilla sover, pojkarna spelar yatzy, jag hänger över ryggstödet och språkar med Mulle, det känns som vad vi mest gjorde under hela hemresan.
När vi närmar oss Göteborg kommer fler och fler spännande sevärdheter som Martin för allt i världen inte vill att vi ska missa. Det blir en ordentlig sightseeing a la Göteborgs mindre kända sevärdheter, så nu kan jag allt om den staden med.
Tillslut är vi framme vid operan där bussen slutgiltigt stannar.
Roskilde är slut (nej, vi hade en riktig roskilde landning på fyra man hand på kvällen, men den hör inte till) och i alla fall för min del är den spikad som den bästa festivalupplevelsen hittils.
Jag börjar inte bli för gammal, jag är yngst av gubbarna!
Tack
Om detta mästerstycke känns överdrivet Camilla-vridet är det för att hon funderade som min minnessamlare. Min hjärna är för länge sedan för fylld för något långtidsminne. Men med lite uppfriskning minns jag ALLT.
Ny morgon i tältet. Jag har lagom beslutat mig för att gå hem då jag minns gårdagens genidrag att ta mig över lergången utan stövlar, kravlandes på den sovsäck som medföljde den blå madrassen. Det blir en svår start för min tröga hjärna. Hur ska jag lösa det här?
Innan jag lämnar tältet hinner Jonk dock klämma ur sig en ursäkt för dåligt val av smeknamn föregående dag och han ligger åter igen på pluslistan, och bättre ska det bli!
Inte förren jag kommer utanför tältet slår snilleblixten mig att jag helt enkelt kan låna Jonks stövlar, gå över gången, byta till mina stövlar, gå tillbaka över gången och lämna tillbaka Jonks stövlar.
Tänk! Vad jag kan...
På vägen tillbaka till mitt eget tält inser jag två saker.
- Det har defenetivt slutat regna och man kan se blåa tussar i allt den mjölkvita på himlen.
- Min hals har efter en vecka med våta fötter tagit stryk och är tjurigt ihopsnörpt. Nu hade jag behövt den där Bailysen jag drack upp för ett par dagar sedan.
Jag är konflikträdd när det gäller folk jag tycker om och respekterar. Men nu kändes allt bara hopplöst omöjligt att komma ifrån. Vi kunde inte åka inatt. Eller... klart vi kunde. Men jag och Cilla skulle stanna i Gbg för att inänta buss till Arvika på tisdagen. Vart skulle vi bänka oss hela måndagen?
Dessutom kände jag att det var enmassa som vi var tvugna att fixa i Danmark innan vi for. Jag ville hinna köpa med mig lite sprit hem, medan priserna var låga och jag ville så hemskt gärna besöka Christiania.
Jag vet när jag överreagerar, mest av allt ville jag bara inte lämna roksilde, inte än! och jag orkade inte ställa till med en scen, så jag plockade mig samman och gick först och duschade med Cilla och Lisa och sen gick jag ensam till stan för att köpa sprit.
Solen sken ju!
Men ack, inte kunde jag fly från problemen denna gången heller. När jag kommer tillbaka har inget mirakel fått Anna att ändra åsikt och jag går trött med på att åka efter Muse på natten.
En snabb blick på min mobil visar att batterierna snart är slut, om jag bara gömmer mig tillräckligt väl så kan de inte hitta mig? Och de åker inte utan mig. Väl?
Ha ha, jag bara älskar mig när mina tankar går så där. Har jag inte alltid varit sådan? När jag inte får som jag vill på ett vettigt sätt så ser jag till att göra det omöjligt för folk omkring mig. Otroligt barnsligt, men det verkar dessvärre vara obotligt.
Jag vandrar ilsket bort med min senaste top-hat-blandning till Gbg camp 1, de, om några, kan göra mig på gott humör även med tilltagande sjukdom och kvävd mordlust.
Efter att ha spottat lite efter de flesta av mina annars så kära vänner och hävt ut mig något ton ilska så kändes det onekligen bättre. Matilde-blandningen åkte ner skrämmande fort och Jake The Snake tar det ödesbestämda beslutet att flytta ut på en övergiven gräsplätt brevid tälten.
Sol gör gott för själar som suttit instängda under mörka partytält i en vecka. Plötsligt var stämningen i sitt esse igen. Ringens yta blev mer än den dubbla, alla kunde sitta med utsträckta ben, bandaren kunde dåna högre än på hela veckan, feske fjäsen och burken vandrade varv på varv runt ringen. Snake the Shake kunde inte sitta still och for upp och skakade rumpa ett tag. Flera hängde på.
Fast fan, jag kom mig fortfarande inte till ro. Den stora ringen gjorde att ajg inte kunde höra vad folk sa, bandaren tjöt mest i mitt trötta huvud och irritationen började koka inom mig igen.
Batterierna i bandaren knastrar till. De är uppenbart på väg att ta slut. Vem ska orka böja sig fram och peta i nya? Den enda lösningen blir en stor turnering i klunsning.
Jag möter Jonk: förlorar.
Alla möter sin högra partner varvet runt.
Jag vet redan att slaget är förlorat. Jag var dömd till olycka denna dagen.
Det blri tillslut min tur igen. Jag möter Manx. Allt går väldigt fort, jag inser knappt att jag vann. En liten seger för min omgivning. En vändning på dagen för mig? Nåja, iaf ett positivt tecken.
Måns förlorade turneringen, men försökte sig ändå på att knota. Det hade han inte mycket för och snart satt han där och pillade batterier.
Ungefär här knäcker Jonk den briljanta planen som för evigt sätter honom på pluslistan, samt gav min dag den slutgiltiga och absoluta knuffen framåt:
Varför åker inte jag och Cilla med hans Jonk-bussar till Gbg på måndagen? Så kan de lessa polarna i mitt camp få dra bäst de vill. Vi behöver inte ens betala för skjutsen!
Kunde något förslag vara mer välkommet?
Nej.
Jag var borta i mitt camp på två röda med mitt snabbt påfunna förslag. Allt kokande bråk rann av. Detta var lysande!
Dessutom slapp de åka förbi Göteborg och släppa av mig och Leran och Carro kunde åka med i bilen direkt till uppsala istället för att behöva åka med Jocke och co till Gbg och där ta min och Cillas plats i baksätet på SAABen.
Virrigt? Men självklart.
Jag återvänder till camp 1 och Cilla följer med Carro och letar efter Jocke, så att de kan flytta över Carros saker.
De blir de enda under hela veckan som får ta i Jockes heliga bilnyklar. Dem sparar han surt på, med all rätt om man ser på vilka drägg de är, våra kära vänner. Det är ett under att Jocke själv under alla sina upptåg lyckats hålla dem på plats.
De får över Carros packning till SAABen och bestämmer sig för att flytta den från leråkern till stan medan tid är. Lättare sagt än gjort. Anna börjar med att köra ner bilen i ett dödens träsk. Hela fronten dränks i lera, bilen sitter helt ohjälpligt fast.
Som tur är finns det en traktor på fältet just för att dra upp förlorade bilar. Problemet är bara att dragkroken ska fästas i fram på bilen. Den delen som är totalt förlorad.
Efter ett tag får de ge upp den planen och dra upp bilen baklänges istället med en kanske inte helt körvänlig Cilla vickandes vid ratten. Bilen kommer tillslut loss och efter Muse-spelningen drar de sista ur vårt camp hem.
Kvar är jag och Cilla.
Nöjda.
Under tiden när hela historien med bilar och Muse-spelningar utspelar sig har mitt stigande humör roat sig i vårt nya camp.
Jag hade en spelning som stod på "kanske-listan" på söndagen. Det var Against Me!, men när folk började dra sig mot spelningen så kände jag att nu fick det vara nog med rännande. Jag stannade kvar i ringen.
Mulle hade sett ut ett tält åt sig som något hade övergivit på campingen. Han fick idén att nu var det antagligen bästa tillfället att plocka ihop fyndet.
Knappt hade han rest sig förren ett stimm av fnittrande pojkar slöt sig runt hans fina röda tält med endast en tanke i huvudet: missär.
Mulle, även känd som "Ninja" viftade frenetiskt med två långa tältpinnar mot sina överlöpare till vänner. De var många, men Mulle är en Ninja, kampen blev hård.
Krille fick genidraget att gå runt tältet. Plötsligt hade vår Ninja motstånd från två håll. Knepigt, men han kämpade väl än.
Än jag då? Som tjej? Har inte Mulle många gånger visat gentlemanna-tendenser? Är jag en dålig människa som utnyttjar det?
Nej.
"Vågar du slå en tjej med de där?" Självsäkert plöjer jag mig fram till stackars Martin. Ninja och gentleman i ett, det fungerade bara inte. De fäktande stavarna ger mig fri passage och samma sekund som jag når Ninja kastar sig hökarna runtom över hans tält och sliter det i så många bitar som möjligt är på de fåtal sekunder de har på sig.
Jag sjäv är inte helt nöjd förren jag har fällt mitt byte. Det blev inga större problem. Martin gör inget motstånd mot tjejer. Han låter sig fällas, men ser åtminstone till att landa lite halvt över mig.
Och ungefär där var det slut på det roliga. Man ser rätt snabbt att Martin nog inte alls var nöjd med vårt lilla upptåg. Han fräser något som jag inte helt uppfattar, men jag förstår nog att här är det bäst att släppa taget. Mina inköpta Big Mac för ett par dagar sedan har inte längre någon stjärna på himlen, och värre därtill. Jag ligger på det djupaste minus. Jag är hatad.
Den andre brodern Lindqvist har även han uppvisat sitt ibland lite tveksamma humör.
Men liksom hans bror är det svårt att ta honom helt på allvar. Bråkar man över (vad jag anser vara) småting får man nog räkna med ett lätt förlöjligande bemötande. För det inte sagt att pojkarna är jobbiga att ha att göra med, inte alls! Jag trivs alldeles utmärkt i båda deras sällskap.
Hur som helst så lugnar sig Martin traditionsenligt och kommer tillbaka till vår lilla ring. Han är butter ett tag, men eftersom tiden går ljusnar hans uppsyn igen och han kommer med i matchen som för resten är tillbaka på normalnivå igen.
Efter ett tag kommer även Cilla, som lagt sig och somnat ett tag i vårt övergivna camp, tillbaka. Mörkret faller och jag trivs som fisken i vattnet.
Inte förns sent på efternatten känner Camilla en obekant kedja runt hennes hals. Förvånad tar hon upp den och inser att det är Jockes bilnyckel som hon absolut var tvungen att lämna tillbaka direkt efter att hon hjälpt Carro med packningen.
Jocke och hela hans van + släp som skulle ha åkt direkt efter muse.
Nykeln som Jocke inte släppt ifrån sig till någon på hela veckan.
I lätt panik får vi tag på Jockes nummer. Han förklarar dock att de redan är långt på väg, hade löst problemet på "annat sätt". Med alla cirkuskaraktärer han håller sig med kan det vara tusen olika sätt. Trolldom är det troligaste.
Plötsligt lyser hela himmelen upp i ett gigantiskt fyrverkeri. Alla blir älskvärt inställda till allt vad Roskilde var och visst var det väl en bra festival, trotts lite regn ibland? Men mest sken väl ändå solen? Eller?
Milla gick bärserk med sig kamera och fotade upp resten av minneskortet på detta Guds mästerverk.
Allt var idel lycka.
Jag hade tillslut lyckats hålla humöret uppe hela dagen, genom dalar och toppar, men priset var högt, i berusningsmedel räknat. I takt med att mörkret djupnade började jag känna ett stigande illamående, ölen gled allt långsammare in i min mun, burken fick gång på gång passera mig utan att låta sig smakas. Halsen var tjock av slem.
Även lilla Cilla var sleten. Hon var nykter när hon efter sin nap kom tillbaka till oss och blev snabbt nerrökt av hjälpsamma pojkar. Hennes ögonlock börjar falla igen och hon bestämmer sig för att bryta upp.
Jag talar till hennes omtöcknade hjärna och försöker få in henne i Mulle och Johans tält.
Hon sluddrar något om att det skulle vara så skönt att sträcka ut sig i sitt eget tält inatt och kryper tillbaka till det övergivna campet som en gång var vårt hem. Täckt i lera, likt sitt öde.
Ytterligare tid förflyter innan även jag tvingas ge mig. Manx och jag går en sista gång in i Jonks trånga tält och finner där att även Jonk fått napp denna kväll. Det blir en trång sista natt. 4 stycken i ett enmannatält är inget man tar sig igenom i en handvändning.
Det vill säga, jag sov som en stock, varmt och gosigt i mitten.
måndag
Jag hade redan packat ihop allt föregående kväll, utom mitt älskade tält.
"bang bang bang"-tältet.
Det har jag släpat med mig på majoriteten av festivalerna sedan hultsfred 03. Ett tåligt tält. Lite slitet för visso. Men somliga åldras med stil. Till exempel mitt tält.
Jag kryper in i min vän - lite som Joel Borg gjorde med en tillfällig älskarinna, enligt sägen. - och finner där både Annelie och Snake, så här i efterhand kan jag inte minnas om de hade någon sovsäck att värma sig under, min egen var iaf nerpackad. Men de hade i alla fall ett litet ynkligt liggunderlag. Måste ha vart en varm natt...
Efter viss överläggning om huruvida de kan få köpa tältet där det står och sova vidare eller inte, tvingas de lämna sin fästning.
Mitt tält har som jag kanske nämnde vart med länge nu. Det skulle med hem. Lera eller inte!
Jag väckte Cilla som absolut sönderfrusen skakade ut ur sitt tält och förbannade sitt beslut att "sträcka ut sig" föregående kväll. Ofta hon inte sovit som en ihoprullad boll hela natten.
När jag fått ut det sista ur tältet och även fått på mig relativt torra kläder är det så dags att riva.
Det ser mödosamt ut, tältfodralet är trasigt och jag ser ingen påse stor nog åt åbäket.
Mitt älskade tält har ett utfällbart förtält. Fast dragkedjan dit är trasig, så det blir mer som ett öppet rum. Det är inte alls ofta jag orkar fälla upp detta förtält. Roskilde var ett sådant tillfälle då jag inte gjorde det.
När jag går runt tältet för att dra loss pinnarna inser jag att där förtältet en gång låg är det nu bara lera. Tar tag och drar, får med mig ett par dm, resten sitter ohjälpligt fast under den halvstelnade leran.
Efter någon minuts kamp är hela förtältet över jord - och väger minst 10 kg mer än vad som är nyttigt.
Sorgsen tar jag ett par steg tillbaka. Går till Cilla och överväger detta tunga beslut. Går tillbaka. Stannar obeslutsam. Gråter en skvätt. Ger upp.
Mitt älskade, älskade tält är dödsdömt. Det finns inte en chans i helvetet att jag orkar släpa detta tunga ok genom hela west-camp, över bron, och genom hela east-camp. Omöjligt.
Tältet blir.
Nu kanske folk kan tycka att det var en onödigt lång förklaring på något som kunde ha vart: "Mitt tält var dränkt i lera, så det blev kvar", men jag tillhör de där veka människorna som sörjer alla mina ting som jag blivit personlig med allt för hårt.
Jag menar, vi fick en ny toa för ett par veckor sedan för att den gamla var för vidrigt äcklig. Mamma bytte ut den medan jag inte var hemma, för hon var rädd att jag skulle börja protestera. Jag är fortfarande sur för att jag inte fick ta ett ordentligt farväl.
Bajsa en sista gång eller så?
Vandringen över de oändliga ängarna blir inte alls så förfärlig som jag mindes den, vi är snart framme vid bussparkeringen. Jag funderar en sista gång på att springa och hämta mitt tält... Men tvingar mig att stanna.
Våran älskvärda busschaufför visar sig dock vara dansk-fientlig och vakterna leder bussen runt runt utan att få komma in till platsen där man hämtar upp festivalbesökarna.
För första gången på hela festivalen märker man att folk är slitna. Här är inget kul, folk läser tidningar om veckan som gått, käkar lite mat kanske, suckar över danska vakthelveten.
Tillslut ger vi upp. Den gode Jonk lånar, för vilken gång i ordningen?, Cillas mobil och beordrar bussarna halt. Vi går till dem istället.
500 meters promenad och vi ockuperar de perfekta platserna i bussen. I fem minuter. Sen inser vi att det är så lite folk kvar på roskilde, så vi behöver bara den ena bussen, som är så gott som full.
Fullt så farligt var det nu inte. Vi hittar nästan exakt samma platser i buss nummer två och hemfärden börjar tillslut.
Cilla sover, pojkarna spelar yatzy, jag hänger över ryggstödet och språkar med Mulle, det känns som vad vi mest gjorde under hela hemresan.
När vi närmar oss Göteborg kommer fler och fler spännande sevärdheter som Martin för allt i världen inte vill att vi ska missa. Det blir en ordentlig sightseeing a la Göteborgs mindre kända sevärdheter, så nu kan jag allt om den staden med.
Tillslut är vi framme vid operan där bussen slutgiltigt stannar.
Roskilde är slut (nej, vi hade en riktig roskilde landning på fyra man hand på kvällen, men den hör inte till) och i alla fall för min del är den spikad som den bästa festivalupplevelsen hittils.
Jag börjar inte bli för gammal, jag är yngst av gubbarna!
Tack
Om detta mästerstycke känns överdrivet Camilla-vridet är det för att hon funderade som min minnessamlare. Min hjärna är för länge sedan för fylld för något långtidsminne. Men med lite uppfriskning minns jag ALLT.
Roskide 2
fredag
Fredagen hade något av ett esse av rullande lycka.
Det började med att åter igen alla skulle försvinna från campet för att se Mando Diao. Åter igen inget som roar mig. Men efter ett tag tänkte jag om. För ett par veckor sedan hade jag sett slutet av deras spelning på hultsfred, av en slump och tyckt att showen var ball, så varför inte ge dem en chans? Jag var ju löjligt dålig på att besöka festivalområdet som det var ändå.
Efter att ha insett att vi inte alls fick ta in öppnade ölburkar på området, stannade jag och Milla dock utanför ett tag till och hetsdrack först vårt eget, sen vad andra var tvugna att lämna. När vi kände att det började dra ihop sig där inne drog vi i oss det sista våra soptunnor till magar hann med och gick in till scenen som låg precis vid ingången.
Med kvarstående läsk i hand placerade vi oss ganska långt bak i massan, lite lamt väntande på att något skulle hända framme vid scenen. Anna, jag, John, Milla och Carro som anslöt sig i sista stund.
Bandet gick upp på scen och var kul i kanske två sekunder. Låtarna var de samma, visst for de runt och visst är de karismatiska, men variation pojkar, variation. Sen att de aldrig har gjort särskilt kul musik är ju knappast ett plus.
Kan man bli hög av passigt rökande?
Killen brevid oss stog och sög på sin joint och bolmade sin rök i täta moln runt mig och Milla. Vad skulle man göra för att lätta upp detta döda kalaset? Drickan var slut, bandet tråkade ut oss... Vi tog djupa andetag av annanmans rök.
Jag minns inte vad som först gjorde att pojken framför oss påkallade vår uppmärksamhet. Men det var något roligt, något med hans jacka. Kanske ett fimphål? Minnet är lite vagt.
Snart fick jag dock syn på en härligt gul, lysande finne i hans nacke. Efter ett tags beundrande gjorde jag Milla uppmärksam på den och vi gjorde gemensamma försök att klämma mästervärket utan hans vetskap. Flickan brevid oss kanske med hade känt av verkningarna av passiv rökning, hon dog nämligen av skratt. Fast troligtvis var hon bara lesbisk och dödligt kär?
Så här i efterhand kanske det inte var så jävla kul med finnen, nej, och historien med passiv rökning är nog mest uppdiktad, men säg vad inte tristessen kan göra?
Väl tillbaka i campet var humöret fortfarande på topp och jag tror det var denna kväll jag första gången lyckades blanda ihop min nya favoritdrink: tophat på flaska.
Om jag inte missminner mig var det även här någonstans vi insåg att Mika, som skulle spelat på festivalen, hade dött i en överdos i Köpenhamn. Camilla förtvivlade och gav sig på varenda spelschema hon kunde komma över för att samla på sig idolbilder av sin älskade Mika.
Egentligen var vi nog redan förlorade när Roky Erickson började dra ihop sig. Men vissa mål kan inte ens fyllan ta ifrån en.
Det var jag och Carro och så Milla som för månader sedan blivit övertalad att "Roky Erickson kommer bli det bästa i ditt liv" som skrapade upp oss mot festivalen.
På vägen mötte vi Sork - världens minsta långa människa.
Sork är en skugga av en människa, lång som en stång och smal som en asketisk Buddah. Blyg som en död. En älskvärd pojke som inte på långa vägar är torr bakom öronen än.
Vi drog med honom till Roky.
Istället för att ställa oss i massan där vi inte såg ett jota tog vi oss upp på handikapp-rampen med superb insikt rätt in i tältet och över hela scenen. Såg även Jocke krypa förbi, fram mot scenen skulle han, även om jag har svårt att se att han minns något om den spelningen såhär efteråt.
Roky entrade.
VI såg.
Vi njöt.
Vi drack.
Drickan sinade.
Detta med att beräkna alkoholmängd till festivalområdet är tydligen aldrig vår starka sida.
Nu ska tilläggas att Roky kan man roa sig åt utan en droppe av något i kroppen. Mannen är magnifik! Han är inte tjock - men han är kort, efter ett gammalt citat. Jag hade dock sett honom ett par veckor tidigare och enligt mitt minne var upplevelsen än rikare då.
Vi började fiska dricka på rampen. Någon viftade gång på gång med en joint fram och tillbaka mellan sig, på marken nedanför oss.
Milla la på charmen: "Hej min bäste herre, vilken fiiiin ryggsäck du har!" var det bästa hon kunde klämma ur sig till vår vän på en 45 +. Hon fortsatte konversera om bäste herrens ryggsäck i ytterligare ett tag, med fladdrande ögonfransar och förföriskt leende. Min uppmärksamhet återgick till scenen där Roky fortfarande höll låda efter bästa förmåga. Tills jag får mr joint rätt i munnen, jag funderar än på hur man kan ragga till sig röka genom att prata om ryggsäckar, men Milla är väl ett specialfall.
När spelningen är slut och vi bestämmer oss för att detta inte är rätt tid för Beastie Boys har vi även övertygat Sork om att jag och Milla är ett par samt hunnit fylla våra muggar till fullo med vin.
Vi är med rask takt på väg utför.
Jag kan tro att Carro drog till Beastie, vi drog hem och tog Sork med oss, som det hjärtebarn han är.
Roksilde är kallt när det regnar och leran flyter som en flod igenom hela campingen. I skydd för väder och vind bakom vår spegelvägg dricker vi varandra bortom sans och vett och insåg i dimman att Beastie Boys ville vi nog visst se iaf. Synd att det inte var så mycket kvar... Vi fick helt enkelt snabba oss.
Den snabba marsen med mig, Sork och Milla i antågande gick värst åt sistnämnda som började klaga på ett visst illamående. Goda råd var dyra om vi skulle hinna se något så jag fick i Milla en stor klunk för mycket av min relativt starka grogg.
Såja, den kom fort upp medan Milla frustade och pustade och Sork den slyngeln hade fått tag på kameran. När Milla tar sig samman och reser sig igen backar Sorken för att knäppa kort.
Random retard kommer fram till oss och vill vara med och posa.
Som världen borde lära sig snart, gillar inte jag random retards som kommer och ska vara med. Dock har jag funnit smartare lösningar på problem än följande:
Jag kastade min supergrogg, tilltänkt en längre vistelse på festivalområdet över vår stackars tard som inte blev helt glad.
Fint är att Sork som sagt höll i kameran och avfyrade kort på kort utan att någon märkte oss och detta ögonblick förvandlades till ett par kodak moments.
Om man kan förstora dessa bilder så ber jag er observera spyan som ännu hänger ur Millas mungipa.
Beastie Boys var säkert bra. Själv minns jag inte mer än att jag var där och att jag kissade efteråt och föll i leran, undra hur många som lyckats med det under festivalen? Ett par.
Tillbaka i campet ska jag enligt ryktet ha gett mig på min favorithobby: att dra ner Sork ytterligare ett par meter under jorden. Jag frågar honom om det mesta från att varför han öppnar käften när han har så ful röst som ändå ingen förstår (pojken är skåning gud bevars) till hur han kan ha så stora fötter när allt annat på honom är så litet, sen bestämmer vi oss för att gå in i Björns och Sofias gigantiska tält som vi besökt allt för lite trotts att de bor 5 meter från vårt eget lilla camp.
Där inne är det som om pesten slagit till. Alla ligger strödda i sina hörn och är allmänt lama, utom just Björn och Sofia som hjälper till att hålla bjudning i hemmet.
Så småningom flyttar vi ut i det tilltagande mörkret och spinner vidare på historien om Mikas överdos. Bara det att i detta campet blir folk förtvivlade på riktigt och börjar ringa runt till folk och fråga om det är sant. Be dem gå in på internet och kolla. Har de hört nåt på nyheterna?
Mitt dåliga samvete tar överhand just innan jag dödat all glädje i campet och jag får en seriös utskällning av Sofia för att jag ljuger om dylika ting. Ja, ja.
Ytterligare timme förflyter och jag ser Camilla dra iväg med en Jack Daniels av okänd härkomst, samt John som ser allt annat än glad ut. Han och Anna har antagligen hamnat i ett eller annat missförstånd igen, Millas tur att vara barmhärtig fredsmäklare. Jag hamnar även i dispyt med någon annan pojke i campet om huruvida det är smart att skicka en massa bidrag till fattiga länder. Vad min åsikt var i diskutionen får stå för sig, men killen hade uppenbara problem med att lyssna och mitt humör hinner bli rätt svart innan Sofia åter igen ger mig en utskällning. Jag är uppenbarligen en dålig människa denna dag.
Som tur är är Sofia av den typen som fräser mycket och även skrattar mycket så någon ovänskap är det inte alls tal om och snart beslutar vi oss för att gå och besöka ett par gemensamma vänner bortom skateboard-rampen.
Jag är full och jag är irritated och jag tycker att de flesta i detta nya campet är dumma i huvudet.
Trotts detta har jag en förträfflig kväll och natt där jag känner att jag mest roar mig med att roa mig på andras bekostnad. Varför kryper alla för den elaka? Det var en känsla jag fick den natten.
Jag sånär som somnar i Patriks knä, övertygad om att han vill gänga med mig, övertygad om att det ska han inte alls, men jag lånar gärna hans tält att däcka i. Sagt och gjort och jag lyckades med näppe hålla på min obesudlade oskuld.
Patriks historia är en helt annan ska tilläggas...
Under tiden har Lisa åter igen ställt till med fest borta i campet. Hon, Annelie, Lill-Martin samt Martins polare Kalle har kommit in på planeringen runt att gänga fyra. Omständigheterna är lite tveksamma. Annelie vill gänga, men vågar inte själv? Martin är sugen på Lisa? Kalle är sugen på Annelie?
Jag var inte där, jag vet ingenting.
Tillslut kommer de iaf överens om att det skulle vara trevligt med en fyrkant i Filips övergivna tält, som numera Anna och John och delvis Milla delar. Ingen av dessa tre är dock i närheten och tältets botten består av en stoooor luftmadrass av size extra tjock. Jag förstår dem.
Någon kommer dock på idén att här behövs en kondom, varav Lill-Martin - som var allt för ung när han fastnade i vårt tveksamma sällskap - drar på sig stövlarna och vandrar ut till resten av campet i mörkret och lätt desperat ber om kondom.
Det är mörkt länge under Roskildes nätter och folket samlat i campet kan inte mer än misstänka att det står någon i mörkret, och att denne verkar lättklädd.
En av våra goda norrmän drar fram en tändare för att se närmare på mysteriet och lyser upp en mycket riktigt spritt språngande naken (sånär som gummistövlarna) Martin med bången i högsta hugg.
De inser såklart omedelbart hans desperation och ser till att snabbt finna fram lämplig kådis.
Lill-Martin har växt upp, Naken-Martin går nöjd tillbaka till tältet.
Där inne hinner de jobba på ett tag, innan Anna och John, trötta efter att ha rätt ut allt angående detta sista missförstånd, återvänder till campingen och får höra vad som försiggår i deras tält.
Anna, med sitt underbara humör, springer fram till tältduken och sparkar till första bästa rörelse där inne
"Känns det bra att gänga med din bästa polares ex i hans tält?!" Råmar hon ilsket.
Det blir tyst i tältet.
Tystnad.
"Ehh, var är mina byxor?"
Och det var slutet på den orgien av djurisk kåthet.
lördag
Efter Carro bjudit mig och Milla på en överdådig frukost bestående av gröt och det sista av den surt besparade hallonsylten är vi redo att ta tag i dagens stora projekt:
Ta oss hela vägen bort till "torget" för att ladda telefonerna samt åter igen leta efter Carros väska.
Mina fötter har dock gett upp. Alla dessa dagar iklädd genomvåta gummistövlar har gett dem en mystisk gul-vit-blå nyans och ett par sura skavsår på fotknölarna.
Det är bara att bita det sura äpplet, bestämma sig för att leran är en myt och dra på sig conversen. Stövlarna ska torka!
Conversen lindar jag in i påsar som ligger sparade under vår VIP-pressäning i campet. -VIPen är inte rasistisk. Det är bara det att inga utlänningar får komma in där under.-
Så gott vi kan smyger vi längst med de mindre vattensjuka kanterna av vägarna och går stundom mellan tälten istället, vilket ytterigare försinkar den långa färden.
På vägen passerar vi även Gbg camp 1 för att plocka med min regnjacka som legat på tork i ett par dagar. Jag hör i mitt bakhuvud Jonk ropa "gummit" efter mig och inser bittert att här har jag dragit på mig ett inte helt önskvärt öknamn. Jonk blir svartlistad i mitt huvud och någonstans inser jag även att jag inte längre är med i elitgänget. Ingen behöver säga något, - jag visste själv att jag var avsatt.
Jackan får vi dock med oss och fortsätter vår färd. Snart blir jag varse om att idén med conversen var hopplös och borde vart dödfödd. Jag får byta plastpåsar en här och en där utefter vägen och jag håller mig iaf torr, om än omständigt, tills vi kommer fram till vindkraftverket.
Vägen runt kraftverket är en sjö. Hade man båt så skulle man kunna använda den utan att gå på grund.
Carro fick gå före och leta efter upphöjda stenar, men loppet var egentligen för länge sedan förlorat. Åter igen blöt om fötterna nådde vi torget och införskaffade frukost av alla dess slag.
Carro försvann och letade efter sin väska och Milla över bron till east för att se om kön var mer genomlidbar där. Jag satt ensam kvar med en återställare i handen och insåg att jag för första gången på festivalen var ensam. Och då kände jag mig väldigt ensam med!
Under dagen höll vi till i Gbg camp 1 och levde väl allmänt rövare i den stillhet man får behålla sig till i lervällingen.
Festen var på god väg upp och en halva satt och utövade festivalens favorittidsfördriv - UNO.
Jonk fuskar, Johan spårar. Efteråt har jag för visso fått höra att det var berättigat, men det var fortfarande inte vad jag brukar räkna till partyhöjare.
Denna gången var det Milla som var väktaren av kodak-moments och drog upp kameran och filmade kalaset.
http://youtube.com/watch?v=PZFBryS9X8M
Bråket lugnade sig och likaså festen. Tillfälligt då. Allt för mycket skada var faktiskt inte alls gjord. Det är bara jag som är överkänslig mot bråk och tror att de var gång ska leda till bittra fiender och trassel i veckor. I Gbg har man tydligen andra sätt att hantera konflikter än innuti mitt lilla huvud. Ack dessa intriger.
Denna intrig var alltså en petitess och snart var allt frid och fröjd igen. Carro kom förbi som avtalat så vi kunde gå på Flaming Lips ihop. Men den gubben gick inte med mig. Jag satt nöjd med min nya tophat på flaska. Vi bestämde att ses vid Holly Golightly om ett tag istället.
Det blev jag, Mulle, Johan och Krille som tog oss till brewden, om jag inte missminner mig.
Först gick vi upp till baren och köpte oss dricka. Jag höll mig till ölen, pojkarna till nåt gott, rött och kallt.
Holly var guld. Jag stod sjukt bra till. Precis där massan slutade till höger. Och eftersom Holly tillhörde de banden som låg i topp prioritet under festivalen och jag inte var lika tankad som under Roky så tror jag at jag utnämner detta till den bästa spelningen av de få jag såg. Nöjd.
Carro och vikingen Rune anslöt sig också så småningom och var på allmänt gott humör. Det såg ut att bli en bra kväll.
Tillbaka i Gbg camp 1 gör sig natten åter igen påmind. Jonks dyrt införskaffade lampa är pajj, är något av de starkaste minnena av någon form av diskution jag har.
Jag har gått bygg, jag kan fixa.
Kan jag så inte alls det.
Dock är jag kissnödig och på min väg tillbaka efter uträttat behov tittar jag in i random tält. Kände den starka dragningskraften. Vad finner jag där, om inte en ny stor blå madrass tillsammans med en ny vacker lampa. Jag är nöjd och fortfarande förlorad och för natten blir madrassen ett fynd att kura ihop sig på under partytältet.
Den nya lampan visar sig dock vara lika värdelös som den gamla, så ljus förblir en bristvara.
Jag vet att jag var ett tag på The Who. Jag minns att vi stod långt till vänster och just inget mer än det. De var säkert bra. Undra om jag inte var inne vid baren och fick med mig lite öl med, så jag antar att det var Manx som var med mig.
Tillbaka till vårt häng för dagen igen börjar lögnerna hagla på nytt. Mamma var fröken Sverige 1986, Milla är 16 år, Mika är död och Gud vet vad. Milla blir på vägen Cilla och Mulle har utfört barnarov konstaterar en lätt skrämd Manx.
Cilla går loss med kameran ett varv i tältet och lyckas träffa in en så fantastisk bild av mig att hon dör av skratt och faller baklänges rätt ner i leran.
Nu när jag tänker efter var det först här Cilla blev nya Jonk. Han hade gjort en liknande tabbe ett par dagar tidigare, fast i den historien var även spottloskor och vilda danser med vill jag minnas.
Strax efter fadäsen där Cilla åter igen bevisade att hon är leran själv börjar folk omärkligt droppa av från campet. Ena sekunden sitter Cilla vid min sida och ljuger, andra ser jag Mulles kropp luta sig tillbaka in i tältet, tätt följd av Camillas fyllekåta uppenbarelse.
Jag och Manx är själva kvar på den börljande blå inbjudande madrassen och jag börjar känna att här skulle man kanske stanna ett tag...
Gode Manx har andra planer. Planer om Red Hot Chili Peppers, som även jag sett fram emot att få se igen. Förut om dagen, då. Inte nu. Nu är det för mycket ork. In på området igen? Skulle inte tro det va?
Åh andra sidan var det ju inte alls lika kul att bli lämnad ensam på madrassen och när jag tar mig samman så minns jag någonstans långt bak att jag visst vill se Red Hot iaf.
Jag lyckas även minnas att det ville minsann Milla med, men hon är inne i Mulles tält. Ringer henne, utan framgång. Hon blir utan vidare samvete lämnad kvar.
Under tiden tror sig Cilla och Mulle vara ensamma i tältet och ska enligt sägen roa sig med div. tält-ovänliga aktiviteter. Jag vet inte om hon hörde mig ringa eller om hon själv kom på att hon missade Red Hot. Ringde upp gjorde hon iaf och skulle snabbt dra på sig kläderna och springa ifatt oss. Hon drar tag i vad hon tror är sina motsträviga jeans och upptäcker lite förvånat att det är Karl Johan Lindqvist som ligger där och har antagligen så gjort under hela tält-älskogen.
Nu vet inte jag vad bröderna Lindqvist har för vanor, men jag hade känt mig lite vissen om jag skulle behöva ligga och lyssna på min syrras knulljud med mitt gamla ragg en halvmeter från mig.. Jodå.
Uppe på bron stod jag och Manx och väntade. 3 minuter hade vi gett Cilla lilla, och om man nu tar med i beräkningen att hon är antagligen världens långsammaste tjej (och lerigaste) och att vägen genom leran bort till bron för en vanlig dödlig och färdigklädd människa är 5 min, så måste man förstå att vi var mäkta förvånade när Cilla 3 minuter senare kommer travandes upp för bron. Självklart har hon ramlat på vägen och är lerigare än någonsin, men snabb var hon.
Red Hot var väl bra. inte lika kul som i globen, men så var ju det en annan grej med. Vi intog åter igen platsen lagom långt fram till vänster i andra sektionen. Cilla försvann iväg för att flirta med en vakt och sneeka sig över staketet ett tag, men kom tillbaka med ett misslyckande i bakfickan. Egentligen var jag för kort för min placering och hade tankarna på lite andra håll, men jag såg iaf skärmen.
Ännu en gång går vi vägen mot Gbg camp 1. Cilla bestämmer sig för att gå hem och jag och Manx fortsätter utan vidare stopp.
Trotts detta inser vi när vi kommer fram till campet att här har något lurt försigått. Där sitter nämligen Cilla lugnt tillbakalutad med nyhämtad dricka i famnen som om hon inte gjort annat hela dagen. Tjejen kan uppenbarligen vara snabb när hon vill.
Natten förflyter i all sin hets, framåt ljusning börjar dock folk bli trötta. Någon knäcker den smarta idén att lite röka nog skulle väcka alla till liv.
Säkert, i samma stund är allt hopp ute.
Jonk stönar lite diskret när hans tält åter ockuperas av dessa odiskreta festivalbesökare, inte mycket han kan göra åt saken, och så slutar ännu en dag på Roskildes lerigaste festival någonsin.
ännu en blogg uppfyld.
Fredagen hade något av ett esse av rullande lycka.
Det började med att åter igen alla skulle försvinna från campet för att se Mando Diao. Åter igen inget som roar mig. Men efter ett tag tänkte jag om. För ett par veckor sedan hade jag sett slutet av deras spelning på hultsfred, av en slump och tyckt att showen var ball, så varför inte ge dem en chans? Jag var ju löjligt dålig på att besöka festivalområdet som det var ändå.
Efter att ha insett att vi inte alls fick ta in öppnade ölburkar på området, stannade jag och Milla dock utanför ett tag till och hetsdrack först vårt eget, sen vad andra var tvugna att lämna. När vi kände att det började dra ihop sig där inne drog vi i oss det sista våra soptunnor till magar hann med och gick in till scenen som låg precis vid ingången.
Med kvarstående läsk i hand placerade vi oss ganska långt bak i massan, lite lamt väntande på att något skulle hända framme vid scenen. Anna, jag, John, Milla och Carro som anslöt sig i sista stund.
Bandet gick upp på scen och var kul i kanske två sekunder. Låtarna var de samma, visst for de runt och visst är de karismatiska, men variation pojkar, variation. Sen att de aldrig har gjort särskilt kul musik är ju knappast ett plus.
Kan man bli hög av passigt rökande?
Killen brevid oss stog och sög på sin joint och bolmade sin rök i täta moln runt mig och Milla. Vad skulle man göra för att lätta upp detta döda kalaset? Drickan var slut, bandet tråkade ut oss... Vi tog djupa andetag av annanmans rök.
Jag minns inte vad som först gjorde att pojken framför oss påkallade vår uppmärksamhet. Men det var något roligt, något med hans jacka. Kanske ett fimphål? Minnet är lite vagt.
Snart fick jag dock syn på en härligt gul, lysande finne i hans nacke. Efter ett tags beundrande gjorde jag Milla uppmärksam på den och vi gjorde gemensamma försök att klämma mästervärket utan hans vetskap. Flickan brevid oss kanske med hade känt av verkningarna av passiv rökning, hon dog nämligen av skratt. Fast troligtvis var hon bara lesbisk och dödligt kär?
Så här i efterhand kanske det inte var så jävla kul med finnen, nej, och historien med passiv rökning är nog mest uppdiktad, men säg vad inte tristessen kan göra?
Väl tillbaka i campet var humöret fortfarande på topp och jag tror det var denna kväll jag första gången lyckades blanda ihop min nya favoritdrink: tophat på flaska.
- 1 tetrapack "Matilde" (Danmarks svar på "pucko")
- 1 valfri del vodka av tveksam sort
- 1 skvätt vodka rasberry
Om jag inte missminner mig var det även här någonstans vi insåg att Mika, som skulle spelat på festivalen, hade dött i en överdos i Köpenhamn. Camilla förtvivlade och gav sig på varenda spelschema hon kunde komma över för att samla på sig idolbilder av sin älskade Mika.
Egentligen var vi nog redan förlorade när Roky Erickson började dra ihop sig. Men vissa mål kan inte ens fyllan ta ifrån en.
Det var jag och Carro och så Milla som för månader sedan blivit övertalad att "Roky Erickson kommer bli det bästa i ditt liv" som skrapade upp oss mot festivalen.
På vägen mötte vi Sork - världens minsta långa människa.
Sork är en skugga av en människa, lång som en stång och smal som en asketisk Buddah. Blyg som en död. En älskvärd pojke som inte på långa vägar är torr bakom öronen än.
Vi drog med honom till Roky.
Istället för att ställa oss i massan där vi inte såg ett jota tog vi oss upp på handikapp-rampen med superb insikt rätt in i tältet och över hela scenen. Såg även Jocke krypa förbi, fram mot scenen skulle han, även om jag har svårt att se att han minns något om den spelningen såhär efteråt.
Roky entrade.
VI såg.
Vi njöt.
Vi drack.
Drickan sinade.
Detta med att beräkna alkoholmängd till festivalområdet är tydligen aldrig vår starka sida.
Nu ska tilläggas att Roky kan man roa sig åt utan en droppe av något i kroppen. Mannen är magnifik! Han är inte tjock - men han är kort, efter ett gammalt citat. Jag hade dock sett honom ett par veckor tidigare och enligt mitt minne var upplevelsen än rikare då.
Vi började fiska dricka på rampen. Någon viftade gång på gång med en joint fram och tillbaka mellan sig, på marken nedanför oss.
Milla la på charmen: "Hej min bäste herre, vilken fiiiin ryggsäck du har!" var det bästa hon kunde klämma ur sig till vår vän på en 45 +. Hon fortsatte konversera om bäste herrens ryggsäck i ytterligare ett tag, med fladdrande ögonfransar och förföriskt leende. Min uppmärksamhet återgick till scenen där Roky fortfarande höll låda efter bästa förmåga. Tills jag får mr joint rätt i munnen, jag funderar än på hur man kan ragga till sig röka genom att prata om ryggsäckar, men Milla är väl ett specialfall.
När spelningen är slut och vi bestämmer oss för att detta inte är rätt tid för Beastie Boys har vi även övertygat Sork om att jag och Milla är ett par samt hunnit fylla våra muggar till fullo med vin.
Vi är med rask takt på väg utför.
Jag kan tro att Carro drog till Beastie, vi drog hem och tog Sork med oss, som det hjärtebarn han är.
Roksilde är kallt när det regnar och leran flyter som en flod igenom hela campingen. I skydd för väder och vind bakom vår spegelvägg dricker vi varandra bortom sans och vett och insåg i dimman att Beastie Boys ville vi nog visst se iaf. Synd att det inte var så mycket kvar... Vi fick helt enkelt snabba oss.
Den snabba marsen med mig, Sork och Milla i antågande gick värst åt sistnämnda som började klaga på ett visst illamående. Goda råd var dyra om vi skulle hinna se något så jag fick i Milla en stor klunk för mycket av min relativt starka grogg.
Såja, den kom fort upp medan Milla frustade och pustade och Sork den slyngeln hade fått tag på kameran. När Milla tar sig samman och reser sig igen backar Sorken för att knäppa kort.
Random retard kommer fram till oss och vill vara med och posa.
Som världen borde lära sig snart, gillar inte jag random retards som kommer och ska vara med. Dock har jag funnit smartare lösningar på problem än följande:
Jag kastade min supergrogg, tilltänkt en längre vistelse på festivalområdet över vår stackars tard som inte blev helt glad.
Fint är att Sork som sagt höll i kameran och avfyrade kort på kort utan att någon märkte oss och detta ögonblick förvandlades till ett par kodak moments.
Om man kan förstora dessa bilder så ber jag er observera spyan som ännu hänger ur Millas mungipa.
Beastie Boys var säkert bra. Själv minns jag inte mer än att jag var där och att jag kissade efteråt och föll i leran, undra hur många som lyckats med det under festivalen? Ett par.
Tillbaka i campet ska jag enligt ryktet ha gett mig på min favorithobby: att dra ner Sork ytterligare ett par meter under jorden. Jag frågar honom om det mesta från att varför han öppnar käften när han har så ful röst som ändå ingen förstår (pojken är skåning gud bevars) till hur han kan ha så stora fötter när allt annat på honom är så litet, sen bestämmer vi oss för att gå in i Björns och Sofias gigantiska tält som vi besökt allt för lite trotts att de bor 5 meter från vårt eget lilla camp.
Där inne är det som om pesten slagit till. Alla ligger strödda i sina hörn och är allmänt lama, utom just Björn och Sofia som hjälper till att hålla bjudning i hemmet.
Så småningom flyttar vi ut i det tilltagande mörkret och spinner vidare på historien om Mikas överdos. Bara det att i detta campet blir folk förtvivlade på riktigt och börjar ringa runt till folk och fråga om det är sant. Be dem gå in på internet och kolla. Har de hört nåt på nyheterna?
Mitt dåliga samvete tar överhand just innan jag dödat all glädje i campet och jag får en seriös utskällning av Sofia för att jag ljuger om dylika ting. Ja, ja.
Ytterligare timme förflyter och jag ser Camilla dra iväg med en Jack Daniels av okänd härkomst, samt John som ser allt annat än glad ut. Han och Anna har antagligen hamnat i ett eller annat missförstånd igen, Millas tur att vara barmhärtig fredsmäklare. Jag hamnar även i dispyt med någon annan pojke i campet om huruvida det är smart att skicka en massa bidrag till fattiga länder. Vad min åsikt var i diskutionen får stå för sig, men killen hade uppenbara problem med att lyssna och mitt humör hinner bli rätt svart innan Sofia åter igen ger mig en utskällning. Jag är uppenbarligen en dålig människa denna dag.
Som tur är är Sofia av den typen som fräser mycket och även skrattar mycket så någon ovänskap är det inte alls tal om och snart beslutar vi oss för att gå och besöka ett par gemensamma vänner bortom skateboard-rampen.
Jag är full och jag är irritated och jag tycker att de flesta i detta nya campet är dumma i huvudet.
Trotts detta har jag en förträfflig kväll och natt där jag känner att jag mest roar mig med att roa mig på andras bekostnad. Varför kryper alla för den elaka? Det var en känsla jag fick den natten.
Jag sånär som somnar i Patriks knä, övertygad om att han vill gänga med mig, övertygad om att det ska han inte alls, men jag lånar gärna hans tält att däcka i. Sagt och gjort och jag lyckades med näppe hålla på min obesudlade oskuld.
Patriks historia är en helt annan ska tilläggas...
Under tiden har Lisa åter igen ställt till med fest borta i campet. Hon, Annelie, Lill-Martin samt Martins polare Kalle har kommit in på planeringen runt att gänga fyra. Omständigheterna är lite tveksamma. Annelie vill gänga, men vågar inte själv? Martin är sugen på Lisa? Kalle är sugen på Annelie?
Jag var inte där, jag vet ingenting.
Tillslut kommer de iaf överens om att det skulle vara trevligt med en fyrkant i Filips övergivna tält, som numera Anna och John och delvis Milla delar. Ingen av dessa tre är dock i närheten och tältets botten består av en stoooor luftmadrass av size extra tjock. Jag förstår dem.
Någon kommer dock på idén att här behövs en kondom, varav Lill-Martin - som var allt för ung när han fastnade i vårt tveksamma sällskap - drar på sig stövlarna och vandrar ut till resten av campet i mörkret och lätt desperat ber om kondom.
Det är mörkt länge under Roskildes nätter och folket samlat i campet kan inte mer än misstänka att det står någon i mörkret, och att denne verkar lättklädd.
En av våra goda norrmän drar fram en tändare för att se närmare på mysteriet och lyser upp en mycket riktigt spritt språngande naken (sånär som gummistövlarna) Martin med bången i högsta hugg.
De inser såklart omedelbart hans desperation och ser till att snabbt finna fram lämplig kådis.
Lill-Martin har växt upp, Naken-Martin går nöjd tillbaka till tältet.
Där inne hinner de jobba på ett tag, innan Anna och John, trötta efter att ha rätt ut allt angående detta sista missförstånd, återvänder till campingen och får höra vad som försiggår i deras tält.
Anna, med sitt underbara humör, springer fram till tältduken och sparkar till första bästa rörelse där inne
"Känns det bra att gänga med din bästa polares ex i hans tält?!" Råmar hon ilsket.
Det blir tyst i tältet.
Tystnad.
"Ehh, var är mina byxor?"
Och det var slutet på den orgien av djurisk kåthet.
lördag
Efter Carro bjudit mig och Milla på en överdådig frukost bestående av gröt och det sista av den surt besparade hallonsylten är vi redo att ta tag i dagens stora projekt:
Ta oss hela vägen bort till "torget" för att ladda telefonerna samt åter igen leta efter Carros väska.
Mina fötter har dock gett upp. Alla dessa dagar iklädd genomvåta gummistövlar har gett dem en mystisk gul-vit-blå nyans och ett par sura skavsår på fotknölarna.
Det är bara att bita det sura äpplet, bestämma sig för att leran är en myt och dra på sig conversen. Stövlarna ska torka!
Conversen lindar jag in i påsar som ligger sparade under vår VIP-pressäning i campet. -VIPen är inte rasistisk. Det är bara det att inga utlänningar får komma in där under.-
Så gott vi kan smyger vi längst med de mindre vattensjuka kanterna av vägarna och går stundom mellan tälten istället, vilket ytterigare försinkar den långa färden.
På vägen passerar vi även Gbg camp 1 för att plocka med min regnjacka som legat på tork i ett par dagar. Jag hör i mitt bakhuvud Jonk ropa "gummit" efter mig och inser bittert att här har jag dragit på mig ett inte helt önskvärt öknamn. Jonk blir svartlistad i mitt huvud och någonstans inser jag även att jag inte längre är med i elitgänget. Ingen behöver säga något, - jag visste själv att jag var avsatt.
Jackan får vi dock med oss och fortsätter vår färd. Snart blir jag varse om att idén med conversen var hopplös och borde vart dödfödd. Jag får byta plastpåsar en här och en där utefter vägen och jag håller mig iaf torr, om än omständigt, tills vi kommer fram till vindkraftverket.
Vägen runt kraftverket är en sjö. Hade man båt så skulle man kunna använda den utan att gå på grund.
Carro fick gå före och leta efter upphöjda stenar, men loppet var egentligen för länge sedan förlorat. Åter igen blöt om fötterna nådde vi torget och införskaffade frukost av alla dess slag.
Carro försvann och letade efter sin väska och Milla över bron till east för att se om kön var mer genomlidbar där. Jag satt ensam kvar med en återställare i handen och insåg att jag för första gången på festivalen var ensam. Och då kände jag mig väldigt ensam med!
Under dagen höll vi till i Gbg camp 1 och levde väl allmänt rövare i den stillhet man får behålla sig till i lervällingen.
Festen var på god väg upp och en halva satt och utövade festivalens favorittidsfördriv - UNO.
Jonk fuskar, Johan spårar. Efteråt har jag för visso fått höra att det var berättigat, men det var fortfarande inte vad jag brukar räkna till partyhöjare.
Denna gången var det Milla som var väktaren av kodak-moments och drog upp kameran och filmade kalaset.
http://youtube.com/watch?v=PZFBryS9X8M
Bråket lugnade sig och likaså festen. Tillfälligt då. Allt för mycket skada var faktiskt inte alls gjord. Det är bara jag som är överkänslig mot bråk och tror att de var gång ska leda till bittra fiender och trassel i veckor. I Gbg har man tydligen andra sätt att hantera konflikter än innuti mitt lilla huvud. Ack dessa intriger.
Denna intrig var alltså en petitess och snart var allt frid och fröjd igen. Carro kom förbi som avtalat så vi kunde gå på Flaming Lips ihop. Men den gubben gick inte med mig. Jag satt nöjd med min nya tophat på flaska. Vi bestämde att ses vid Holly Golightly om ett tag istället.
Det blev jag, Mulle, Johan och Krille som tog oss till brewden, om jag inte missminner mig.
Först gick vi upp till baren och köpte oss dricka. Jag höll mig till ölen, pojkarna till nåt gott, rött och kallt.
Holly var guld. Jag stod sjukt bra till. Precis där massan slutade till höger. Och eftersom Holly tillhörde de banden som låg i topp prioritet under festivalen och jag inte var lika tankad som under Roky så tror jag at jag utnämner detta till den bästa spelningen av de få jag såg. Nöjd.
Carro och vikingen Rune anslöt sig också så småningom och var på allmänt gott humör. Det såg ut att bli en bra kväll.
Tillbaka i Gbg camp 1 gör sig natten åter igen påmind. Jonks dyrt införskaffade lampa är pajj, är något av de starkaste minnena av någon form av diskution jag har.
Jag har gått bygg, jag kan fixa.
Kan jag så inte alls det.
Dock är jag kissnödig och på min väg tillbaka efter uträttat behov tittar jag in i random tält. Kände den starka dragningskraften. Vad finner jag där, om inte en ny stor blå madrass tillsammans med en ny vacker lampa. Jag är nöjd och fortfarande förlorad och för natten blir madrassen ett fynd att kura ihop sig på under partytältet.
Den nya lampan visar sig dock vara lika värdelös som den gamla, så ljus förblir en bristvara.
Jag vet att jag var ett tag på The Who. Jag minns att vi stod långt till vänster och just inget mer än det. De var säkert bra. Undra om jag inte var inne vid baren och fick med mig lite öl med, så jag antar att det var Manx som var med mig.
Tillbaka till vårt häng för dagen igen börjar lögnerna hagla på nytt. Mamma var fröken Sverige 1986, Milla är 16 år, Mika är död och Gud vet vad. Milla blir på vägen Cilla och Mulle har utfört barnarov konstaterar en lätt skrämd Manx.
Cilla går loss med kameran ett varv i tältet och lyckas träffa in en så fantastisk bild av mig att hon dör av skratt och faller baklänges rätt ner i leran.
Nu när jag tänker efter var det först här Cilla blev nya Jonk. Han hade gjort en liknande tabbe ett par dagar tidigare, fast i den historien var även spottloskor och vilda danser med vill jag minnas.
Strax efter fadäsen där Cilla åter igen bevisade att hon är leran själv börjar folk omärkligt droppa av från campet. Ena sekunden sitter Cilla vid min sida och ljuger, andra ser jag Mulles kropp luta sig tillbaka in i tältet, tätt följd av Camillas fyllekåta uppenbarelse.
Jag och Manx är själva kvar på den börljande blå inbjudande madrassen och jag börjar känna att här skulle man kanske stanna ett tag...
Gode Manx har andra planer. Planer om Red Hot Chili Peppers, som även jag sett fram emot att få se igen. Förut om dagen, då. Inte nu. Nu är det för mycket ork. In på området igen? Skulle inte tro det va?
Åh andra sidan var det ju inte alls lika kul att bli lämnad ensam på madrassen och när jag tar mig samman så minns jag någonstans långt bak att jag visst vill se Red Hot iaf.
Jag lyckas även minnas att det ville minsann Milla med, men hon är inne i Mulles tält. Ringer henne, utan framgång. Hon blir utan vidare samvete lämnad kvar.
Under tiden tror sig Cilla och Mulle vara ensamma i tältet och ska enligt sägen roa sig med div. tält-ovänliga aktiviteter. Jag vet inte om hon hörde mig ringa eller om hon själv kom på att hon missade Red Hot. Ringde upp gjorde hon iaf och skulle snabbt dra på sig kläderna och springa ifatt oss. Hon drar tag i vad hon tror är sina motsträviga jeans och upptäcker lite förvånat att det är Karl Johan Lindqvist som ligger där och har antagligen så gjort under hela tält-älskogen.
Nu vet inte jag vad bröderna Lindqvist har för vanor, men jag hade känt mig lite vissen om jag skulle behöva ligga och lyssna på min syrras knulljud med mitt gamla ragg en halvmeter från mig.. Jodå.
Uppe på bron stod jag och Manx och väntade. 3 minuter hade vi gett Cilla lilla, och om man nu tar med i beräkningen att hon är antagligen världens långsammaste tjej (och lerigaste) och att vägen genom leran bort till bron för en vanlig dödlig och färdigklädd människa är 5 min, så måste man förstå att vi var mäkta förvånade när Cilla 3 minuter senare kommer travandes upp för bron. Självklart har hon ramlat på vägen och är lerigare än någonsin, men snabb var hon.
Red Hot var väl bra. inte lika kul som i globen, men så var ju det en annan grej med. Vi intog åter igen platsen lagom långt fram till vänster i andra sektionen. Cilla försvann iväg för att flirta med en vakt och sneeka sig över staketet ett tag, men kom tillbaka med ett misslyckande i bakfickan. Egentligen var jag för kort för min placering och hade tankarna på lite andra håll, men jag såg iaf skärmen.
Ännu en gång går vi vägen mot Gbg camp 1. Cilla bestämmer sig för att gå hem och jag och Manx fortsätter utan vidare stopp.
Trotts detta inser vi när vi kommer fram till campet att här har något lurt försigått. Där sitter nämligen Cilla lugnt tillbakalutad med nyhämtad dricka i famnen som om hon inte gjort annat hela dagen. Tjejen kan uppenbarligen vara snabb när hon vill.
Natten förflyter i all sin hets, framåt ljusning börjar dock folk bli trötta. Någon knäcker den smarta idén att lite röka nog skulle väcka alla till liv.
Säkert, i samma stund är allt hopp ute.
Jonk stönar lite diskret när hans tält åter ockuperas av dessa odiskreta festivalbesökare, inte mycket han kan göra åt saken, och så slutar ännu en dag på Roskildes lerigaste festival någonsin.
ännu en blogg uppfyld.
Roskilde 1
På allmän begäran.
Varning utfärdas: Var du inte där, möda dig inte med att läsa, det kan döda dig.
lördag natt - söndag
Färden gick som omständigast från Uppsala via Borlänge, där jag bänkat mig tillsammans med närmsta släkting över peace and love.
I sista sekunden bangade Anna den milda omvägen och for med i Malins och Petes lilla hyrbil istället. Själv fick vi sällskap av Filip.
Vid 3-tiden på natten kom vi så oss iväg. Bilen var vad man kallar trång, då vi bemödade oss med att släpa med Jojo till Katrineholm. Solen hade redan gått upp då vi lämnade fjärran norland och vi jagade soluppgången nedåt. Under ett tillfälle var vi alla övertygade om att vi kört fel och lämnat jordens yta, då allt vi kunde se åt alla håll var en mjölkvit ogenomtränglig dimma. Det var väldigt vackert. Nirvana. Antagligen.
Himlen fick dock vänta och vi släppte istället av Jojo och for vidare. Förhörde oss med Annas bil någon gång, de var ett par timmar före och skulle stanna innan öresundsbron och sova ett par timmar medan vi jobbade oss ikapp.
Kul, tyckte vi, det kunde de glömma. Vi låg seriöst i 170 så gott som hela vägen ner (viss hänsyn för fartkameror och obetydliga samhällen vidtogs). Filip somnade som det barn han är och vaknade i skräck av våra hetsbromsningar. Kul, tyckte vi igen, Filip morrade något och somnade om.
Det bästa jag vet är alltså att åka bil på natten. Det går fort.
När vi stannade och käkade Mc Donalds fram mot morgonkvisten ringde Anna och förkunnade att nu var de i Malmö och tänkte somna. Det gick upp för oss att vi tagit in två av de tre timmarna på dem och vi kände oss allmänt hetsiga och nöjda med det. Vi ljög friskt om att vi var framme i Norrköping nu, men skulle snabba oss så mycket det gick.
Gott irriterade vår morotsbil blev när vi 45 min senare ringde och påpekade att vi stod vid sista utfarten från Sverige och väntade på dem. Men hade vi sovit så mycket mer då? Nä.
Där bytte äntligen Anna och Filip även plats och stämningen i vår lilla SAAB blev genast fem snäpp roligare.
Ida, Anna, Lisa, Camilla.
Över bron var det "forever young" som skallade på högsta ur högtalarna. Jag vet att det är lika kul att associera sig till den låten som att sjunga "your song" till den man älskar, men ibland har man anledning. Vi har anledning.
Efter en hetsig omkörning runt hyrbilen med tillhörande mooning blev det allt för kämpigt att dra upp de smäckade byxorna igen. Parkeringsvakten vid roskilde frågade oss något på deras främmande språk och gav Camilla en skeptisk blick över de bara benen. "Här kommer fler svenskar som tycker de är så jääävla kul" (här fanns nyss ett försök att skriva meningen på danska, men projektet lades ner).
Kön in var skärselden. Kan bara tänka mig hur det var tidigare på förmiddagen. Nu var klockan närmare 12 och en skrämd blick mot campingen bekräftade våra farhågor: Platsbrist.
Väl inne gick jag och Lisa iväg uppåt skateboard-rampen men mig som veteran (jag har vart på roskilde en gång förut) och vägvisare.
Till min lycka, Lisas förtret, fann vi några norrmän med veligt och glest uppbyggt camp endast en ruta vänster om min planerade drömplats.
Vad som skedde där var för övrigt underligt. Jag, bitterfittan, som är dömd till att alltid se på skeptis mot nya människor tyckte omedelbart att detta var hyvelns pojkar. Lisa, som älskar människor intill min bittraste irritation vägrade nästan slå sig ner på min perfekta spot p.g.a. de trista människorna som slått rot.
Lisas vilja kuvades dock snart och vi fick in alla våra 5 tält + partytält och fann oss äckligt nöjda och med vissa språksvårigheter med våra grannar.
Fram mot skymning beslutade vi oss för att göra en liten utflykt till east-camp och finna Annas syster med vänner som bodde där.
Hade vi vetat oss vilket helvete fjärran östern kan vara hade vi nöjt suttit kvar i våra stolar.
Vi tog med oss tillräckligt mycket läsk för att det skulle räcka över bron, till lite häng, och tillbaka igen.
Sen gick vi.
Och gick.
Och gick.
Anna sa någon bokstav som de höll till vid och vi frågade random vakt. Hans svar fick oss att hisna av skräck. Vi skulle alltså till Krakow. Men uppenbarligen hade vi gått halvvägs. Vi tog oss samman.
Tillslut kom vi fram till en sjö där våran hägrande bokstav befanns.
Anna ringde.
Vi hade gått fel.
Ny förfrågan.
Jodå! Vi var på rätt väg. Ungefär halvvägs, lite mindre.
Jaaaahaaaa...
Vi fortsatte. Ut över östeuropa, vandrade ett tag norrut mot Moskva, över Rysslands tundror. Passerade uralbergens slitna toppar. Nådde Ob och slog oss ner på en fiskeskuta i ett par månader. Irrade oss vilse på de sju haven och plötsligt stod vi i hetaste Australiens dödaste inland.
Där stod ett tält.
Däri bodde Maja och co. Lyckan var knapp. Något brast. Alla dog.
Sen började vi gå tillbaka.
På vägen gjorde dock någon genidraget att stanna till vid ett par vänner till John, Filip och Lisa som skickade runt en bacardi apple flaska till våra bensintömda magar.
Bacardi apple blev för övrigt lite av roskildes nationaldryck känner jag så här efteråt. Mycket till heder av den otroliga vandringen/never ending story/gudarna måste vara tokiga/whatever vi genomled denna första kväll.
Jag och Camilla kom tillbaka till campet. Alldeles för nyktra och med en irriterande röst i bakhuvudet som förkunnade att vi nu vart vakna i två dygn, förutom varsin timmas sömn i bilen. Helt nere för räkning kände vi oss dock inte än, så vi slet oss bort mot ett par vänner från Gbg. Kalle, Oskar, Bollen. Någonstans på vägen tog övertröttheten vägen och när sedan random kämpig kille kommer och vill vara med drar vi en lång och menlös utläggning om att vi är på lunarträff.
Till en början är vår nye vän inne på det vardagliga spåret att lunarstorm är skit, men efter förstaklassig hjärntvättning vill han ha våra lunar-adresser så vi kan höra av oss i framtiden. Såklart fick han det, blond_kebab och allt vad det var. Sen dog vi.
måndag
I tältet låg jag, Carro och Lisa i en förvirrad röra. Runt oss, under oss, över oss var packning överallt, någon av oss hade levt rövare under natten. Allt var som vanligt.
Ett gäng bestämde sig för att gå till bilen och hämta bandaren och lite annat som blivit kvar föregående dag. Väl där insåg vi att det skulle vara ett gott projekt att ta bilen in till stan och storshoppa för resten av veckan. Nöjda med vårt beslut backar vi ut från vår håla, och gräver upp en snygg lergrop i den nyvåta gräsmattan, där blir vi fast. Hur Lisa än kämpar och gungar med vår älskade SAAB så står vi stadigt.
Jag, Anna, Milla ställer oss och knuffar och stånkar och stönar och tillslut, med ett avgrundsvrål, far bilen upp. Milla hoppar lätt åt sidan för att slippa bli nersmetad av leran - åt fel håll. Och här sätter hon grunden till vad som kommer förfölja henne genom hela festivalen - roskildes lerigaste tjej/leran.
Malin och Pete som godmodigt stått med hyrbilsdörren öppen får sin del av katastrofen med. De blanka, vita, lädersätena finnes sig plötsligt tigrerade av lerspots. Kul, tyckte de nog.
Projektet med bilen lades ner och vi drar oss mot vattenhålen för att bada miss Boström.
När vi står där som bäst och balanserar flickan med benet up i vattenhon kommer två skapligt utseende pojkar fram på friarfärd. Min åter igen skeptiska hjärna var inte alls med på detta med random boys söker söt tjej och ställde mig kyligt i bakgrunden. Anna och Camilla lovade dock att komma förbi senare.
Dagen förflöt som bäst i vårt egna camp och vi bekantade oss med dessa norrmän. Lisa erkände inte bara att de var trevliga, utan även en viss dragning till den store blonde vikingen Rune. Hon vet självklart sin plats, flickan, och kommer så småningom krypandes vid mina fötter för att tacka mig för utmärkt vald campplacering. Vad lisas pojkvän sen två år tyckte om tältplaceringen blir en senare historia.
Jag och Lisa med flera bestämmer oss så småningom för att besöka Jocke i hans camp och där bjuds vi in på veckans första feske fjease. Fyllan värmer oss alla gott men John ömkar sig för att han saknar Anna som han sett kline med en annan kille. Vi håller hans tankar på annat och i och med det tilltar såklart fyllan ytterligare.
Detta blir även kvällen då vi tjejer bevisar att minsann vi med kan ståkissa. Jag är först ut och klarar det galant, bakåt då, inte framåt. Lisa följer strax efter med ett nästan lika lyckat resultat och senare är det även Carros tur. Hon var förvisso sist, men tjejen pissar framåt (bara för att hennes fitta är vänd bakochfram), så hon vinner nog högsta credet där.
Efter ett tag får jag syn på Lisas hand i Kalles och jag tänker att stopp där, detta är inte vad jag kallar en god idé. För att förklara detta nrämare kommer en snabb resumé av tidigare upplevelser:
Kalle och Milla var kks deluxe under något halvår. Under detta halvår råkade Lisa och Kalle gänga någon gång, men de kom överens om att inte säga det till någon. Lisa kände dock ett behov att läcka till någon och jag satt bra till hands och höll missbelåtet min käft. Även Kalle kände uppenbarligen ett behov av att läcka lite, och här var källan betydligt mer löskäftad.
Nu tror väl ingen att detta var något Camilla skulle bry sig om, men Lisas snesteg: hennes beslut.
Hur som helst så visar det sig nu att alla Charlies vänner i Gbg var fullt medvetna om att han och Lisa pluggat lite och snart blir Milla den enda som inte vet något, och sånt är inte juste. Och här sitter de två och håller varandra i handen igen med uppenbara avsikter att ta in i första bästa tält.
Jag och fyllan spårade ur lite och lekte moraltant med de tu som lovade att berätta allt för Milla följande dag. Sen tog de in i tält.
Så småningom droppar folket ner döda omkring oss och jag och Oskar finner oss vara själva, utlämnade till roskildes bestar. Vi beslutar oss för att dra bort till hans camp och börjar färden genom den redan ganska geggiga festival-campingen.
På vägen ringer dock Björn och säger att de är framme på festivalen och behöver en tältplats för deras typ-8-mannatält. Lyckat, säkert. Dock ränner jag samtidigt som jag pratar med honom in i ett stort hål på campingen som jag i mörkret bestämmer mig för att paxa.
Grannarna till hålet är inte helt nöjda då de hävdar att de hållt just den platsen sen campingen öppnade. Det finns väl fler platser tänker jag surt och börjar gräla. Oskar överger mig så småningom för att vandra tillbaka till sig och jag står stolt kvar.
När så Björn tillslut kommer fram med sin packning inser hans något nyktrare hjärna att det kanske inte alls är världens bästa idé att slå upp ett gigantiskt tält omringat av grannar som hatar en. Vi letar vidare och kommer så småningom bort till vårt camp där vi inser att platsen under det rasade partytältet som någon ställt upp i hördet skulle vara ett perfekt ställe att slå upp ett stort tält på. Bort med partytältet i stillhet och så fick vi Björn och Sofia med vänner som grannar.
Jag kryper in till Carro i tältet och däckar.
tisdag
Tisdagen var något av en ödesdag för lilla roskilde. Hur allt kom sig omkring är lite oklart. Men jag var den enda som stod helt utanför det hav av intriger som byggdes upp och nöjt kunde le åt andras förtvivlan. På dagen hängde jag, Lisa, Filip och Carro vid skate-board rampen och alla drack varandra till. Jag, Lisa, Carro och Filip var borta hos Kalle och co ett tag och Kalle, som inte förstod att Filip var Lisas Filip var äckligt nära att avslöja hela historien om fyllegänget föregående dag.
Någon gång fram mot kvällen, tillbaka i vårat camp kommer Lisa med sitt erkännande om Kalle. Milla som just kommit tillbaka efter nattligt och dagligt umgänge med en av "Värner och Värner" - pojkarna vid vattenhålet - skrattar åt henne och berättar att hon en gång misstänkt det utifrån något jag och Lisa sa till varandra. Flickan har öronen med sig.
Efter att paret Lisa - Filip haft pauser och trassel i sitt förhållande under en längre tid och ingen egentligen räknar dem som ett par längre - alldra minst Lisa själv - så reagerade jag inte alls på att hon gängade med Charlie Johannesson under natten.
Filip var dock allmänt upprörd över hur hon betedde sig under festivalen (självklart utan att veta om att hon vart "otrogen" under natten). Han var less för att hon drog sig undan när han rörde vid henne och vägrade visa någon form av ömhet för honom.
Jag drog aningens irriterad med Filip bort och förklarade åter igen för honom villkoret för att vi hade låtit honom och John bo i vårt camp.
Inga jävla intriger. Spara problemen tills du kommer hem om de verkligen är så viktiga.
Dock visar sig Lisas minne av att hon har med sig en Filip som fortfarande är dökär i henne och räknar henne som sin flickvän vara ännu kortare än mitt och plötsligt har hon slingrat sig upp i sin blonde viking Runes knä och kliner upp honom efter alla hånglets lagar.
Filip sitter aningens fastfrusen med blicken chockerat fixerad på Lisa innan han inser sanningen och lätt hysteriskt försvinner sin väg.
Även John spårar ur på Anna och jag går iväg och får ta samma visa med honom. Vid samma lätt avskilda partytält som uppläxningen med Filip.
När sedan Charlie kommer och ska vara kämpig och kär mot Milla som han dagen innan irriterat förkunnade att han brydde sig lika litet om som en loppa på cirkus är det bara att gå rundan igen.
Efter någon halvtimmas velande med en liten pojke som inte för fem öre har förmågan att lyssna och ta till sig av vad andra människor säger till honom börjar jag få en lätt hysterisk känsla av "jag visste att det skulle bli så här" och "varför slösar jag bort min kväll på var och en av mina vänners sårade partners" och när Kalle för hundrade gången säger något som åter igen bevisar att han inte lyssnat ett ord på vad jag sagt kan jag inte orka mer än att be honom dra åt helvete.
Något irriterade på kvällens vändning drar jag och Milla ut på rövartåg i största allmänhet.
På egen hand.
Utan intriger.
Innan vi hinner dra kommer dock Sofia rännande och börjar skälla på Björn för att han dragit från ena eller andra tillställningen. Vi flyr.
Vi kommer snart fram till duscharna och smiter in för att dö lite under det varma taket.
Väl inne inser vi att en spegelvägg till campet inte alls skulle vara fel och ställer oss och hänger över den stora spegeln. Den var inte alls lätt att få loss och både jag och Milla hade drabbats av mystisk noja, antagligen orksakad av diverse tveksamma intag i våra arma kroppar.
Var gång vi råkade låta mer än en hasselmus gör på strövtåg rusade vi in på toaletten och gömde oss med hjärtat i halsgropen.
Plötsligt small spegeln loss och vi kunde nöjda rymma ut i friheten.
I campet var det nu så gott som dött. Vi ställde stolt upp spegelväggen mot partytältet och beundrade först spegeln i sin helhet, sedan oss själva i spegeln blanka yta.
Millas norskeragg Mads kom in i campet och hjälpte oss beundra mästerverket ett tag innan vi började ta oss ut på färd igen. Det började regna och blev kallt och vi insåg snabbt att det enda vettiga stället att uppbehålla sig på var på skateboard-rampen där vi åkte vattenkana och var allmänt nöjda.
Det var lite svårt om man heter Ida Jangland att ta sig upp över rampens kant i halkan och övriga två hade mycket kul åt mina magplask.
Jag besegrade hindret och kravlade mig upp. Ett par meter framför oss, på en parkerad skåpbils tak låg en grymme-cykel slängd.
Efter räden med spegeln och inte helt nyktra ångor tyckte vi att det skulle vara fruktansvärt häftigt med en cykel av dessa kaliber på festivalen.
Mads hängde sig ut från rampen. Milla höll hans ben, jag hans bälte.
Vi var obönhörligt för korta. Nu i efterhand kan tänkas att det nog var bäst så. Jo...
Efter ytterligare kanåkande började de blöta, kalla kläderna göra sig påminda och timmen var den att man ville däcka.
I alla fall jag.
Milla och Mads bestämde sig för att gänga i leran istället. Kanske ett mindre klokt beslut?
Jag är lite vilse i min egen värd och är först på väg in i fel tält. När jag så välter in i mitt eget tält och ser ett blont kortklippt huvud som inte på några villkor kan tillhöra varken mig, Lisa eller Carro, tror jag först att jag hamnat fel igen. Tills jag inser att det är Rune - vikingen.
Gott, tänker jag. Han är snygg. Här kanske man kan få gänga? Sen blir jag avbruten av att Lisa tittar upp under hans arm. Lilla skitliv.
onsdag
Jag vaknar av Kalles röst utifrån campet. "Men Milla sluta lägg på hela tiden dååå!". Milla som just vart i en diskution med Anna och John och inte alls orkat svara på Kalles hets-ringning klockan 8 på morgonen yttrade just någon om att Kalle var patetisk. Hon tystnar tvärt, väl medveten om att Kalle inte kan ha undgått att höra det sista.
I mitt huvud var detta bara alldeles för mycket ork, så jag kniper ihop ögonen och somnar ifrån den ankommande intrigen.
Så småningom tar vi oss dock upp och jag och Lisa tar gott om tid på oss. Vi ojar oss över gårdagen och Lisa visar upp ett smickrande sms från Filip "hoppas du får det kul med din blonda viking." Vi klagar lite på Filip och det faktum att han aldrig kan ta sig ur något med lite värdighet.
Nu hade ju Filip sina skäl att vara tjurig, men vi orkade mest vara irriterade för att han försvårade vårt uppbehälle på roskilde.
Efter ett bra tag letar vi oss in till Anna, Milla och John. Sitter där och snackar ett tag och Lisa nämner åter igen det irriterande smset.
"Ni vet att han dratt hem va?"
"VA?!"
Filip drog hem över bron föregående kväll, efter att ha kommit på Lisa och Rune där. Han har klippt banet och åkt för att hälsa på någon släkting i skåne.
En skopa dåligt samvete får vi nog och folk var så bekymrade för Filips skull.
Jag ska erkänna att jag tyckte det var skönt. Det hade aldrig blivit kul med det där historien i campet. Lisa skulle bli låst och Filip tetig. Massa seriöst skit. Bäst som så hände då.
Denna dagen får Milla med mig och Carro till dessa Värner och Värner (Värner och Viktor) som jag så snabbt avfärdade borta vid vattenhålet för ett par dagar sedan.
Dessa visar sig vara hyvelns killar som bjuder ut det mesta av vad de har i alla vägar. Trevliga, god musik, gott drag, roliga. Det finns alltså främlingar som håller den fanan uppe med.
Nöjda och fyllda går vi ett par timmar senare därifrån. Bestämmer oss för att besöka Johan och Mulle och co på vägen tillbaka till vårt camp och där lyckas den gode Martin snabbt ragga upp Camilla och jag drömde redan om hur Milla förvandlade de båda bröderna till buksyskon.
Det var som vanligt gott drag i Gbg camp 1, men så småningom påkallades ett behov av att fortsätta vidare.
Vi gick förbi duscharna igen. Anledningen var oklar, vi behövde knappast en till spegel? Men idag hade de förseglat duschkammaren och gjort den inbrottssäker.
På fylleinfall från Milla gick vi till Gbg camp2, där Charlie och co bodde. De hade tydligen blivit vänner igen. Kalle blev ju lagom förvånad att se mig där efter min uppläxning dagen innan, men han fick leva med det. Min ilska är sällan långvarig. Men kanske lätt upprörd om man retar den?
Vi höll oss vid detta campet resten av kvällen och jag var äckligt full och klängde mig fast i Bollens knä med tydliga avsikter att hångla upp honom. Hur det gick med det minns jag inte för tillfället, men jag förstår fortfarande inte vad det skulle vara bra för? Kanske kände jag bara hetsen för att alla andra gängade som kaniner runt om mig?
Jag blev ganska tidigt trött och vi går in till tältet istället där jag kryper ner i Kalles sovsäck och somnar i hans knä.
Enligt rykte satt han och Camilla kvar och drack i godan ro tills Milla somnade med öl i hand och Kalle gjorde henne sällskap.
torsdag
Åter igen inser jag att jag har överlevt natten och att jag för första gången på festivalen sovit riktigt varmt. Jag saknar dock helt minne av vart jag sovit, eller vart jag över huvud taget var under gårnatten.
Jag öppnar ögonen och stirrar rakt på en vilt främmande neger.
Livrädd.
Rör lite på benen och inser att nej, jag har inte gängat inatt.
Tack för det.
Men denna främmande pojke ligger mitt i min väg ut och jag vill inte för allt i världen väcka honom.
Efter en del instängd panik gjorde jag som så många gånger förr i mitt liv när jag inte orkar vara med mer. Jag somnar om.
Det är för övrigt kanske den sämsta vanan jag har. Hittils har aldrig problemen upplöst sig själva för att man sover upp dem ett tag extra.
Min sömn blev dock kortvarig. Trycket i blåsan gjorde sig påmint. Jag låg och stirrade i taket ytterligare ett tag innan jag insåg att detta inte gick mer.
Jag lyckas sträcka mig över min främmande nya vän och lirka upp dragkedjan och när jag tittar ut ur tältet kommer äntligen gårdagen tillbaka till mig.
Kalles tält.
Bra.
Vem negern är vet jag fortfarande inte. Men efter att ha uträttat mina behov är jag dock så säker på att det är han som är gäst i mitt tält, så jag kryper ner ett tag till i sovsäcken och ringer till Milla.
Hon svarar två meter ifrån mig i tältets andra "rum" och vi öppnar upp emellan oss.
En ny dag har tagit sin början. Pojken i mitt tält visade sig vara Kalles och co fjärde resesällskap som jag bara undgått att träffa. Alla är nöjda och Milla knäcker sin dörsta öl.
Hon ska bara dricka upp den, sen ska vi ta oss till stan och hinna duscha och allt innan alla andra vaknar och köerna börjar.
Camilla är inte en snabb tjej. Efter två timmar med samma öl ger jag upp henne och drar tillbaka till campet. Då har klockan hunnit bli runt 11 och det är för sent för att slippa köer.
Anna, John, Lisa och Carro var också på väg till stan när jag kom fram och jag slog följe med dem.
Det hade börjat regna. Duktigt.
Efter att ha inhandlat diverse ting, bland annat en flaska bailys som frestat mig hela dagen, slog vi oss ner på Mc Donalds i timmarna långa för att vänta ut regnet. Där inne började de prata om att dra redan på söndagen och jag kände att det var en diskution mer än vad jag orkade med just då. Så jag somnade - såklart.
Efter ett tag ringde Milla och undrade var vi var. Hon och Kalle hade lyckats ta sig hela vägen från Kalle till Gbg camp1 där de satt och var hungriga.
Eftersom vi nu hade insett att det inte skulle sluta regna och snart skulle dra oss tillbaka lekte jag barmhärtig och köpte med 4 big mac och co till de mindre effektiva uppe på campingen.
Nog för att det mesta regnade sönder på vägen men jag blev hälsad som en hjälte när jag kom och lämnade min beställning. Om jag fick sådant cred var dag så skulle jag vara en lyckligare människa. Det värmde.
Det visade sig att Johan och Mulle hade slagit fast sig själva som "grounded" i tältet över hela dagen från föregående kväll till 00.00 natten som skulle komma.
Jag satt kvar i skydd av regnet ett litet tag, sedan gick jag och Lisa och slog sak i projektet att duscha.
Duscharna var tomma, ingen insåg värdet av att bli ren i en dusch när det vräkte ner regn var än man gick. Vi kände oss iaf äckligt fräscha när vi så småningom var renskrubbade och tom nysminkade, rena kläder, nytvättade stövlar.
Tillbaka i campet hängde vi i gäng i Filips gamla tält som Anna, Milla och John hade tagit över. Jag fick ett sms som löd "syskonen är numera buksyskon" två sekunder innan Milla dök upp i tältöppningen.
Två saker slog mig med detta.
Det ena var att det var hysteriskt roligt.
Det andra att stackars Johan även han var grounded i tältet och måste ha bevittnat när hans bror gängade ihop det med hans gamla ragg.
Senare erfarade jag att mina farhågor var sanna, men pojken hade på något sätt undgått att märka något...?
Eftersom dagen var torsdag så var idag även dagen då banden drog igång.
Jag hade inget jag skulle se under dagen.
Hela mitt camp var frälsta av Killers.
Jag blev ensam kvar.
Då Mulle och Johans festival hade reducerats till 4 m2, kände jag mig rätt säker på att hitta dem i sitt camp så jag drog på besök.
Johan hade svikit dealen för kortspel, men Mulle satt ståndaktigt kvar i sitt tält och höll låda tillsammans med bla Plytet. Plytet är en kul kille, så jag bestämde mig självklart för att slå mig ner för att utbyta historier.
Någon gång på vägen blev även jag grounded till 00.00, dock med förmånen att få gå runt tältknuten för att kissa när nöden krävde. Sols nya kisställe.
Jag berättade min livs historia medan Plytet med gapande mun och stigande förundran lyssnade. Efteråt fastslog han att jag hade prickat in Knappens historia så när som exakt (jag sa dock inget om att ha käkat fingerfettet från mammas naglar på kanpparna hon slängde till mig dagligen). Så exakt att Knappens egen historia bleknade och han fick ta namnet Sol, medan jag numera bara fick lystra till Knappen. Jag kände att jag kunde leva med det och blev dessutom insatt som ordförande i elitgänget - jag skulle själv veta när jag blev avsatt.
Vidare följde en orgie där ingen fick behålla varken dopnamn, smeknamn eller öknamn och någonstans i denna röran kom en nyvaken Camilla (nya Jonk?) in och gjorde sällskap.
Martin kröp lojt bort från sin halvsovande position bakom mig och upp mot Millas knä. Där slog han åter rot och Milla verkade nöjd med det.
Klockan var över 00.00 och vi var officiellt inte grounded längre. Dock hade vi funnit ut nöjet med minimalt space och satt kvar ett bra tag med våra rövarhistorier. Någonstans på vägen började Mulle garva när en viss burk passerade honom och vulkanglöden sprutade åt alla håll. Milla och Johan slog vilt omkring sig för att släcka de uppflammande eldsvådorna runtom i tältet.
Av detta märkte jag inget, hade tankarna på helt annat håll, men det lät roligt. Jag skrattade.
Milla och Mulle (låter som Filip och Fredrik, Piff och Puff, yada yada) visade tendenser på att villa krypa samman och även jag hade på dessa 4 m2 funnit lämplig pojke och fann mig nöjd i förslaget att dra oss tillbaka.
Efter ett tags beundrande av Obs genomfart mitt genom Roskildes camping kröp vi in i världens minsta tälthalva, som dessutom delades med den gode Jonk, vilket han tydligt skulle känna av under natten.
Jonk sammanfattade kalaset med beskrivningen - "Jaha, då har man blivit knullad av Manx, med Sol som kondom", jag måste ge honom att beskrivningen var underhållande, och kanske även träffande?
Tydligen får man inte använda mer än 32000 tecken. Så nu fortsätter vi till nästa. Ha, ha, it´s not me. It´s the devil in me!
Varning utfärdas: Var du inte där, möda dig inte med att läsa, det kan döda dig.
lördag natt - söndag
Färden gick som omständigast från Uppsala via Borlänge, där jag bänkat mig tillsammans med närmsta släkting över peace and love.
I sista sekunden bangade Anna den milda omvägen och for med i Malins och Petes lilla hyrbil istället. Själv fick vi sällskap av Filip.
Vid 3-tiden på natten kom vi så oss iväg. Bilen var vad man kallar trång, då vi bemödade oss med att släpa med Jojo till Katrineholm. Solen hade redan gått upp då vi lämnade fjärran norland och vi jagade soluppgången nedåt. Under ett tillfälle var vi alla övertygade om att vi kört fel och lämnat jordens yta, då allt vi kunde se åt alla håll var en mjölkvit ogenomtränglig dimma. Det var väldigt vackert. Nirvana. Antagligen.
Himlen fick dock vänta och vi släppte istället av Jojo och for vidare. Förhörde oss med Annas bil någon gång, de var ett par timmar före och skulle stanna innan öresundsbron och sova ett par timmar medan vi jobbade oss ikapp.
Kul, tyckte vi, det kunde de glömma. Vi låg seriöst i 170 så gott som hela vägen ner (viss hänsyn för fartkameror och obetydliga samhällen vidtogs). Filip somnade som det barn han är och vaknade i skräck av våra hetsbromsningar. Kul, tyckte vi igen, Filip morrade något och somnade om.
Det bästa jag vet är alltså att åka bil på natten. Det går fort.
När vi stannade och käkade Mc Donalds fram mot morgonkvisten ringde Anna och förkunnade att nu var de i Malmö och tänkte somna. Det gick upp för oss att vi tagit in två av de tre timmarna på dem och vi kände oss allmänt hetsiga och nöjda med det. Vi ljög friskt om att vi var framme i Norrköping nu, men skulle snabba oss så mycket det gick.
Gott irriterade vår morotsbil blev när vi 45 min senare ringde och påpekade att vi stod vid sista utfarten från Sverige och väntade på dem. Men hade vi sovit så mycket mer då? Nä.
Där bytte äntligen Anna och Filip även plats och stämningen i vår lilla SAAB blev genast fem snäpp roligare.
Ida, Anna, Lisa, Camilla.
Över bron var det "forever young" som skallade på högsta ur högtalarna. Jag vet att det är lika kul att associera sig till den låten som att sjunga "your song" till den man älskar, men ibland har man anledning. Vi har anledning.
Efter en hetsig omkörning runt hyrbilen med tillhörande mooning blev det allt för kämpigt att dra upp de smäckade byxorna igen. Parkeringsvakten vid roskilde frågade oss något på deras främmande språk och gav Camilla en skeptisk blick över de bara benen. "Här kommer fler svenskar som tycker de är så jääävla kul" (här fanns nyss ett försök att skriva meningen på danska, men projektet lades ner).
Kön in var skärselden. Kan bara tänka mig hur det var tidigare på förmiddagen. Nu var klockan närmare 12 och en skrämd blick mot campingen bekräftade våra farhågor: Platsbrist.
Väl inne gick jag och Lisa iväg uppåt skateboard-rampen men mig som veteran (jag har vart på roskilde en gång förut) och vägvisare.
Till min lycka, Lisas förtret, fann vi några norrmän med veligt och glest uppbyggt camp endast en ruta vänster om min planerade drömplats.
Vad som skedde där var för övrigt underligt. Jag, bitterfittan, som är dömd till att alltid se på skeptis mot nya människor tyckte omedelbart att detta var hyvelns pojkar. Lisa, som älskar människor intill min bittraste irritation vägrade nästan slå sig ner på min perfekta spot p.g.a. de trista människorna som slått rot.
Lisas vilja kuvades dock snart och vi fick in alla våra 5 tält + partytält och fann oss äckligt nöjda och med vissa språksvårigheter med våra grannar.
Fram mot skymning beslutade vi oss för att göra en liten utflykt till east-camp och finna Annas syster med vänner som bodde där.
Hade vi vetat oss vilket helvete fjärran östern kan vara hade vi nöjt suttit kvar i våra stolar.
Vi tog med oss tillräckligt mycket läsk för att det skulle räcka över bron, till lite häng, och tillbaka igen.
Sen gick vi.
Och gick.
Och gick.
Anna sa någon bokstav som de höll till vid och vi frågade random vakt. Hans svar fick oss att hisna av skräck. Vi skulle alltså till Krakow. Men uppenbarligen hade vi gått halvvägs. Vi tog oss samman.
Tillslut kom vi fram till en sjö där våran hägrande bokstav befanns.
Anna ringde.
Vi hade gått fel.
Ny förfrågan.
Jodå! Vi var på rätt väg. Ungefär halvvägs, lite mindre.
Jaaaahaaaa...
Vi fortsatte. Ut över östeuropa, vandrade ett tag norrut mot Moskva, över Rysslands tundror. Passerade uralbergens slitna toppar. Nådde Ob och slog oss ner på en fiskeskuta i ett par månader. Irrade oss vilse på de sju haven och plötsligt stod vi i hetaste Australiens dödaste inland.
Där stod ett tält.
Däri bodde Maja och co. Lyckan var knapp. Något brast. Alla dog.
Sen började vi gå tillbaka.
På vägen gjorde dock någon genidraget att stanna till vid ett par vänner till John, Filip och Lisa som skickade runt en bacardi apple flaska till våra bensintömda magar.
Bacardi apple blev för övrigt lite av roskildes nationaldryck känner jag så här efteråt. Mycket till heder av den otroliga vandringen/never ending story/gudarna måste vara tokiga/whatever vi genomled denna första kväll.
Jag och Camilla kom tillbaka till campet. Alldeles för nyktra och med en irriterande röst i bakhuvudet som förkunnade att vi nu vart vakna i två dygn, förutom varsin timmas sömn i bilen. Helt nere för räkning kände vi oss dock inte än, så vi slet oss bort mot ett par vänner från Gbg. Kalle, Oskar, Bollen. Någonstans på vägen tog övertröttheten vägen och när sedan random kämpig kille kommer och vill vara med drar vi en lång och menlös utläggning om att vi är på lunarträff.
Till en början är vår nye vän inne på det vardagliga spåret att lunarstorm är skit, men efter förstaklassig hjärntvättning vill han ha våra lunar-adresser så vi kan höra av oss i framtiden. Såklart fick han det, blond_kebab och allt vad det var. Sen dog vi.
måndag
I tältet låg jag, Carro och Lisa i en förvirrad röra. Runt oss, under oss, över oss var packning överallt, någon av oss hade levt rövare under natten. Allt var som vanligt.
Ett gäng bestämde sig för att gå till bilen och hämta bandaren och lite annat som blivit kvar föregående dag. Väl där insåg vi att det skulle vara ett gott projekt att ta bilen in till stan och storshoppa för resten av veckan. Nöjda med vårt beslut backar vi ut från vår håla, och gräver upp en snygg lergrop i den nyvåta gräsmattan, där blir vi fast. Hur Lisa än kämpar och gungar med vår älskade SAAB så står vi stadigt.
Jag, Anna, Milla ställer oss och knuffar och stånkar och stönar och tillslut, med ett avgrundsvrål, far bilen upp. Milla hoppar lätt åt sidan för att slippa bli nersmetad av leran - åt fel håll. Och här sätter hon grunden till vad som kommer förfölja henne genom hela festivalen - roskildes lerigaste tjej/leran.
Malin och Pete som godmodigt stått med hyrbilsdörren öppen får sin del av katastrofen med. De blanka, vita, lädersätena finnes sig plötsligt tigrerade av lerspots. Kul, tyckte de nog.
Projektet med bilen lades ner och vi drar oss mot vattenhålen för att bada miss Boström.
När vi står där som bäst och balanserar flickan med benet up i vattenhon kommer två skapligt utseende pojkar fram på friarfärd. Min åter igen skeptiska hjärna var inte alls med på detta med random boys söker söt tjej och ställde mig kyligt i bakgrunden. Anna och Camilla lovade dock att komma förbi senare.
Dagen förflöt som bäst i vårt egna camp och vi bekantade oss med dessa norrmän. Lisa erkände inte bara att de var trevliga, utan även en viss dragning till den store blonde vikingen Rune. Hon vet självklart sin plats, flickan, och kommer så småningom krypandes vid mina fötter för att tacka mig för utmärkt vald campplacering. Vad lisas pojkvän sen två år tyckte om tältplaceringen blir en senare historia.
Jag och Lisa med flera bestämmer oss så småningom för att besöka Jocke i hans camp och där bjuds vi in på veckans första feske fjease. Fyllan värmer oss alla gott men John ömkar sig för att han saknar Anna som han sett kline med en annan kille. Vi håller hans tankar på annat och i och med det tilltar såklart fyllan ytterligare.
Detta blir även kvällen då vi tjejer bevisar att minsann vi med kan ståkissa. Jag är först ut och klarar det galant, bakåt då, inte framåt. Lisa följer strax efter med ett nästan lika lyckat resultat och senare är det även Carros tur. Hon var förvisso sist, men tjejen pissar framåt (bara för att hennes fitta är vänd bakochfram), så hon vinner nog högsta credet där.
Efter ett tag får jag syn på Lisas hand i Kalles och jag tänker att stopp där, detta är inte vad jag kallar en god idé. För att förklara detta nrämare kommer en snabb resumé av tidigare upplevelser:
Kalle och Milla var kks deluxe under något halvår. Under detta halvår råkade Lisa och Kalle gänga någon gång, men de kom överens om att inte säga det till någon. Lisa kände dock ett behov att läcka till någon och jag satt bra till hands och höll missbelåtet min käft. Även Kalle kände uppenbarligen ett behov av att läcka lite, och här var källan betydligt mer löskäftad.
Nu tror väl ingen att detta var något Camilla skulle bry sig om, men Lisas snesteg: hennes beslut.
Hur som helst så visar det sig nu att alla Charlies vänner i Gbg var fullt medvetna om att han och Lisa pluggat lite och snart blir Milla den enda som inte vet något, och sånt är inte juste. Och här sitter de två och håller varandra i handen igen med uppenbara avsikter att ta in i första bästa tält.
Jag och fyllan spårade ur lite och lekte moraltant med de tu som lovade att berätta allt för Milla följande dag. Sen tog de in i tält.
Så småningom droppar folket ner döda omkring oss och jag och Oskar finner oss vara själva, utlämnade till roskildes bestar. Vi beslutar oss för att dra bort till hans camp och börjar färden genom den redan ganska geggiga festival-campingen.
På vägen ringer dock Björn och säger att de är framme på festivalen och behöver en tältplats för deras typ-8-mannatält. Lyckat, säkert. Dock ränner jag samtidigt som jag pratar med honom in i ett stort hål på campingen som jag i mörkret bestämmer mig för att paxa.
Grannarna till hålet är inte helt nöjda då de hävdar att de hållt just den platsen sen campingen öppnade. Det finns väl fler platser tänker jag surt och börjar gräla. Oskar överger mig så småningom för att vandra tillbaka till sig och jag står stolt kvar.
När så Björn tillslut kommer fram med sin packning inser hans något nyktrare hjärna att det kanske inte alls är världens bästa idé att slå upp ett gigantiskt tält omringat av grannar som hatar en. Vi letar vidare och kommer så småningom bort till vårt camp där vi inser att platsen under det rasade partytältet som någon ställt upp i hördet skulle vara ett perfekt ställe att slå upp ett stort tält på. Bort med partytältet i stillhet och så fick vi Björn och Sofia med vänner som grannar.
Jag kryper in till Carro i tältet och däckar.
tisdag
Tisdagen var något av en ödesdag för lilla roskilde. Hur allt kom sig omkring är lite oklart. Men jag var den enda som stod helt utanför det hav av intriger som byggdes upp och nöjt kunde le åt andras förtvivlan. På dagen hängde jag, Lisa, Filip och Carro vid skate-board rampen och alla drack varandra till. Jag, Lisa, Carro och Filip var borta hos Kalle och co ett tag och Kalle, som inte förstod att Filip var Lisas Filip var äckligt nära att avslöja hela historien om fyllegänget föregående dag.
Någon gång fram mot kvällen, tillbaka i vårat camp kommer Lisa med sitt erkännande om Kalle. Milla som just kommit tillbaka efter nattligt och dagligt umgänge med en av "Värner och Värner" - pojkarna vid vattenhålet - skrattar åt henne och berättar att hon en gång misstänkt det utifrån något jag och Lisa sa till varandra. Flickan har öronen med sig.
Efter att paret Lisa - Filip haft pauser och trassel i sitt förhållande under en längre tid och ingen egentligen räknar dem som ett par längre - alldra minst Lisa själv - så reagerade jag inte alls på att hon gängade med Charlie Johannesson under natten.
Filip var dock allmänt upprörd över hur hon betedde sig under festivalen (självklart utan att veta om att hon vart "otrogen" under natten). Han var less för att hon drog sig undan när han rörde vid henne och vägrade visa någon form av ömhet för honom.
Jag drog aningens irriterad med Filip bort och förklarade åter igen för honom villkoret för att vi hade låtit honom och John bo i vårt camp.
Inga jävla intriger. Spara problemen tills du kommer hem om de verkligen är så viktiga.
Dock visar sig Lisas minne av att hon har med sig en Filip som fortfarande är dökär i henne och räknar henne som sin flickvän vara ännu kortare än mitt och plötsligt har hon slingrat sig upp i sin blonde viking Runes knä och kliner upp honom efter alla hånglets lagar.
Filip sitter aningens fastfrusen med blicken chockerat fixerad på Lisa innan han inser sanningen och lätt hysteriskt försvinner sin väg.
Även John spårar ur på Anna och jag går iväg och får ta samma visa med honom. Vid samma lätt avskilda partytält som uppläxningen med Filip.
När sedan Charlie kommer och ska vara kämpig och kär mot Milla som han dagen innan irriterat förkunnade att han brydde sig lika litet om som en loppa på cirkus är det bara att gå rundan igen.
Efter någon halvtimmas velande med en liten pojke som inte för fem öre har förmågan att lyssna och ta till sig av vad andra människor säger till honom börjar jag få en lätt hysterisk känsla av "jag visste att det skulle bli så här" och "varför slösar jag bort min kväll på var och en av mina vänners sårade partners" och när Kalle för hundrade gången säger något som åter igen bevisar att han inte lyssnat ett ord på vad jag sagt kan jag inte orka mer än att be honom dra åt helvete.
Något irriterade på kvällens vändning drar jag och Milla ut på rövartåg i största allmänhet.
På egen hand.
Utan intriger.
Innan vi hinner dra kommer dock Sofia rännande och börjar skälla på Björn för att han dragit från ena eller andra tillställningen. Vi flyr.
Vi kommer snart fram till duscharna och smiter in för att dö lite under det varma taket.
Väl inne inser vi att en spegelvägg till campet inte alls skulle vara fel och ställer oss och hänger över den stora spegeln. Den var inte alls lätt att få loss och både jag och Milla hade drabbats av mystisk noja, antagligen orksakad av diverse tveksamma intag i våra arma kroppar.
Var gång vi råkade låta mer än en hasselmus gör på strövtåg rusade vi in på toaletten och gömde oss med hjärtat i halsgropen.
Plötsligt small spegeln loss och vi kunde nöjda rymma ut i friheten.
I campet var det nu så gott som dött. Vi ställde stolt upp spegelväggen mot partytältet och beundrade först spegeln i sin helhet, sedan oss själva i spegeln blanka yta.
Millas norskeragg Mads kom in i campet och hjälpte oss beundra mästerverket ett tag innan vi började ta oss ut på färd igen. Det började regna och blev kallt och vi insåg snabbt att det enda vettiga stället att uppbehålla sig på var på skateboard-rampen där vi åkte vattenkana och var allmänt nöjda.
Det var lite svårt om man heter Ida Jangland att ta sig upp över rampens kant i halkan och övriga två hade mycket kul åt mina magplask.
Jag besegrade hindret och kravlade mig upp. Ett par meter framför oss, på en parkerad skåpbils tak låg en grymme-cykel slängd.
Efter räden med spegeln och inte helt nyktra ångor tyckte vi att det skulle vara fruktansvärt häftigt med en cykel av dessa kaliber på festivalen.
Mads hängde sig ut från rampen. Milla höll hans ben, jag hans bälte.
Vi var obönhörligt för korta. Nu i efterhand kan tänkas att det nog var bäst så. Jo...
Efter ytterligare kanåkande började de blöta, kalla kläderna göra sig påminda och timmen var den att man ville däcka.
I alla fall jag.
Milla och Mads bestämde sig för att gänga i leran istället. Kanske ett mindre klokt beslut?
Jag är lite vilse i min egen värd och är först på väg in i fel tält. När jag så välter in i mitt eget tält och ser ett blont kortklippt huvud som inte på några villkor kan tillhöra varken mig, Lisa eller Carro, tror jag först att jag hamnat fel igen. Tills jag inser att det är Rune - vikingen.
Gott, tänker jag. Han är snygg. Här kanske man kan få gänga? Sen blir jag avbruten av att Lisa tittar upp under hans arm. Lilla skitliv.
onsdag
Jag vaknar av Kalles röst utifrån campet. "Men Milla sluta lägg på hela tiden dååå!". Milla som just vart i en diskution med Anna och John och inte alls orkat svara på Kalles hets-ringning klockan 8 på morgonen yttrade just någon om att Kalle var patetisk. Hon tystnar tvärt, väl medveten om att Kalle inte kan ha undgått att höra det sista.
I mitt huvud var detta bara alldeles för mycket ork, så jag kniper ihop ögonen och somnar ifrån den ankommande intrigen.
Så småningom tar vi oss dock upp och jag och Lisa tar gott om tid på oss. Vi ojar oss över gårdagen och Lisa visar upp ett smickrande sms från Filip "hoppas du får det kul med din blonda viking." Vi klagar lite på Filip och det faktum att han aldrig kan ta sig ur något med lite värdighet.
Nu hade ju Filip sina skäl att vara tjurig, men vi orkade mest vara irriterade för att han försvårade vårt uppbehälle på roskilde.
Efter ett bra tag letar vi oss in till Anna, Milla och John. Sitter där och snackar ett tag och Lisa nämner åter igen det irriterande smset.
"Ni vet att han dratt hem va?"
"VA?!"
Filip drog hem över bron föregående kväll, efter att ha kommit på Lisa och Rune där. Han har klippt banet och åkt för att hälsa på någon släkting i skåne.
En skopa dåligt samvete får vi nog och folk var så bekymrade för Filips skull.
Jag ska erkänna att jag tyckte det var skönt. Det hade aldrig blivit kul med det där historien i campet. Lisa skulle bli låst och Filip tetig. Massa seriöst skit. Bäst som så hände då.
Denna dagen får Milla med mig och Carro till dessa Värner och Värner (Värner och Viktor) som jag så snabbt avfärdade borta vid vattenhålet för ett par dagar sedan.
Dessa visar sig vara hyvelns killar som bjuder ut det mesta av vad de har i alla vägar. Trevliga, god musik, gott drag, roliga. Det finns alltså främlingar som håller den fanan uppe med.
Nöjda och fyllda går vi ett par timmar senare därifrån. Bestämmer oss för att besöka Johan och Mulle och co på vägen tillbaka till vårt camp och där lyckas den gode Martin snabbt ragga upp Camilla och jag drömde redan om hur Milla förvandlade de båda bröderna till buksyskon.
Det var som vanligt gott drag i Gbg camp 1, men så småningom påkallades ett behov av att fortsätta vidare.
Vi gick förbi duscharna igen. Anledningen var oklar, vi behövde knappast en till spegel? Men idag hade de förseglat duschkammaren och gjort den inbrottssäker.
På fylleinfall från Milla gick vi till Gbg camp2, där Charlie och co bodde. De hade tydligen blivit vänner igen. Kalle blev ju lagom förvånad att se mig där efter min uppläxning dagen innan, men han fick leva med det. Min ilska är sällan långvarig. Men kanske lätt upprörd om man retar den?
Vi höll oss vid detta campet resten av kvällen och jag var äckligt full och klängde mig fast i Bollens knä med tydliga avsikter att hångla upp honom. Hur det gick med det minns jag inte för tillfället, men jag förstår fortfarande inte vad det skulle vara bra för? Kanske kände jag bara hetsen för att alla andra gängade som kaniner runt om mig?
Jag blev ganska tidigt trött och vi går in till tältet istället där jag kryper ner i Kalles sovsäck och somnar i hans knä.
Enligt rykte satt han och Camilla kvar och drack i godan ro tills Milla somnade med öl i hand och Kalle gjorde henne sällskap.
torsdag
Åter igen inser jag att jag har överlevt natten och att jag för första gången på festivalen sovit riktigt varmt. Jag saknar dock helt minne av vart jag sovit, eller vart jag över huvud taget var under gårnatten.
Jag öppnar ögonen och stirrar rakt på en vilt främmande neger.
Livrädd.
Rör lite på benen och inser att nej, jag har inte gängat inatt.
Tack för det.
Men denna främmande pojke ligger mitt i min väg ut och jag vill inte för allt i världen väcka honom.
Efter en del instängd panik gjorde jag som så många gånger förr i mitt liv när jag inte orkar vara med mer. Jag somnar om.
Det är för övrigt kanske den sämsta vanan jag har. Hittils har aldrig problemen upplöst sig själva för att man sover upp dem ett tag extra.
Min sömn blev dock kortvarig. Trycket i blåsan gjorde sig påmint. Jag låg och stirrade i taket ytterligare ett tag innan jag insåg att detta inte gick mer.
Jag lyckas sträcka mig över min främmande nya vän och lirka upp dragkedjan och när jag tittar ut ur tältet kommer äntligen gårdagen tillbaka till mig.
Kalles tält.
Bra.
Vem negern är vet jag fortfarande inte. Men efter att ha uträttat mina behov är jag dock så säker på att det är han som är gäst i mitt tält, så jag kryper ner ett tag till i sovsäcken och ringer till Milla.
Hon svarar två meter ifrån mig i tältets andra "rum" och vi öppnar upp emellan oss.
En ny dag har tagit sin början. Pojken i mitt tält visade sig vara Kalles och co fjärde resesällskap som jag bara undgått att träffa. Alla är nöjda och Milla knäcker sin dörsta öl.
Hon ska bara dricka upp den, sen ska vi ta oss till stan och hinna duscha och allt innan alla andra vaknar och köerna börjar.
Camilla är inte en snabb tjej. Efter två timmar med samma öl ger jag upp henne och drar tillbaka till campet. Då har klockan hunnit bli runt 11 och det är för sent för att slippa köer.
Anna, John, Lisa och Carro var också på väg till stan när jag kom fram och jag slog följe med dem.
Det hade börjat regna. Duktigt.
Efter att ha inhandlat diverse ting, bland annat en flaska bailys som frestat mig hela dagen, slog vi oss ner på Mc Donalds i timmarna långa för att vänta ut regnet. Där inne började de prata om att dra redan på söndagen och jag kände att det var en diskution mer än vad jag orkade med just då. Så jag somnade - såklart.
Efter ett tag ringde Milla och undrade var vi var. Hon och Kalle hade lyckats ta sig hela vägen från Kalle till Gbg camp1 där de satt och var hungriga.
Eftersom vi nu hade insett att det inte skulle sluta regna och snart skulle dra oss tillbaka lekte jag barmhärtig och köpte med 4 big mac och co till de mindre effektiva uppe på campingen.
Nog för att det mesta regnade sönder på vägen men jag blev hälsad som en hjälte när jag kom och lämnade min beställning. Om jag fick sådant cred var dag så skulle jag vara en lyckligare människa. Det värmde.
Det visade sig att Johan och Mulle hade slagit fast sig själva som "grounded" i tältet över hela dagen från föregående kväll till 00.00 natten som skulle komma.
Jag satt kvar i skydd av regnet ett litet tag, sedan gick jag och Lisa och slog sak i projektet att duscha.
Duscharna var tomma, ingen insåg värdet av att bli ren i en dusch när det vräkte ner regn var än man gick. Vi kände oss iaf äckligt fräscha när vi så småningom var renskrubbade och tom nysminkade, rena kläder, nytvättade stövlar.
Tillbaka i campet hängde vi i gäng i Filips gamla tält som Anna, Milla och John hade tagit över. Jag fick ett sms som löd "syskonen är numera buksyskon" två sekunder innan Milla dök upp i tältöppningen.
Två saker slog mig med detta.
Det ena var att det var hysteriskt roligt.
Det andra att stackars Johan även han var grounded i tältet och måste ha bevittnat när hans bror gängade ihop det med hans gamla ragg.
Senare erfarade jag att mina farhågor var sanna, men pojken hade på något sätt undgått att märka något...?
Eftersom dagen var torsdag så var idag även dagen då banden drog igång.
Jag hade inget jag skulle se under dagen.
Hela mitt camp var frälsta av Killers.
Jag blev ensam kvar.
Då Mulle och Johans festival hade reducerats till 4 m2, kände jag mig rätt säker på att hitta dem i sitt camp så jag drog på besök.
Johan hade svikit dealen för kortspel, men Mulle satt ståndaktigt kvar i sitt tält och höll låda tillsammans med bla Plytet. Plytet är en kul kille, så jag bestämde mig självklart för att slå mig ner för att utbyta historier.
Någon gång på vägen blev även jag grounded till 00.00, dock med förmånen att få gå runt tältknuten för att kissa när nöden krävde. Sols nya kisställe.
Jag berättade min livs historia medan Plytet med gapande mun och stigande förundran lyssnade. Efteråt fastslog han att jag hade prickat in Knappens historia så när som exakt (jag sa dock inget om att ha käkat fingerfettet från mammas naglar på kanpparna hon slängde till mig dagligen). Så exakt att Knappens egen historia bleknade och han fick ta namnet Sol, medan jag numera bara fick lystra till Knappen. Jag kände att jag kunde leva med det och blev dessutom insatt som ordförande i elitgänget - jag skulle själv veta när jag blev avsatt.
Vidare följde en orgie där ingen fick behålla varken dopnamn, smeknamn eller öknamn och någonstans i denna röran kom en nyvaken Camilla (nya Jonk?) in och gjorde sällskap.
Martin kröp lojt bort från sin halvsovande position bakom mig och upp mot Millas knä. Där slog han åter rot och Milla verkade nöjd med det.
Klockan var över 00.00 och vi var officiellt inte grounded längre. Dock hade vi funnit ut nöjet med minimalt space och satt kvar ett bra tag med våra rövarhistorier. Någonstans på vägen började Mulle garva när en viss burk passerade honom och vulkanglöden sprutade åt alla håll. Milla och Johan slog vilt omkring sig för att släcka de uppflammande eldsvådorna runtom i tältet.
Av detta märkte jag inget, hade tankarna på helt annat håll, men det lät roligt. Jag skrattade.
Milla och Mulle (låter som Filip och Fredrik, Piff och Puff, yada yada) visade tendenser på att villa krypa samman och även jag hade på dessa 4 m2 funnit lämplig pojke och fann mig nöjd i förslaget att dra oss tillbaka.
Efter ett tags beundrande av Obs genomfart mitt genom Roskildes camping kröp vi in i världens minsta tälthalva, som dessutom delades med den gode Jonk, vilket han tydligt skulle känna av under natten.
Jonk sammanfattade kalaset med beskrivningen - "Jaha, då har man blivit knullad av Manx, med Sol som kondom", jag måste ge honom att beskrivningen var underhållande, och kanske även träffande?
Tydligen får man inte använda mer än 32000 tecken. Så nu fortsätter vi till nästa. Ha, ha, it´s not me. It´s the devil in me!