Roskide 2
fredag
Fredagen hade något av ett esse av rullande lycka.
Det började med att åter igen alla skulle försvinna från campet för att se Mando Diao. Åter igen inget som roar mig. Men efter ett tag tänkte jag om. För ett par veckor sedan hade jag sett slutet av deras spelning på hultsfred, av en slump och tyckt att showen var ball, så varför inte ge dem en chans? Jag var ju löjligt dålig på att besöka festivalområdet som det var ändå.
Efter att ha insett att vi inte alls fick ta in öppnade ölburkar på området, stannade jag och Milla dock utanför ett tag till och hetsdrack först vårt eget, sen vad andra var tvugna att lämna. När vi kände att det började dra ihop sig där inne drog vi i oss det sista våra soptunnor till magar hann med och gick in till scenen som låg precis vid ingången.
Med kvarstående läsk i hand placerade vi oss ganska långt bak i massan, lite lamt väntande på att något skulle hända framme vid scenen. Anna, jag, John, Milla och Carro som anslöt sig i sista stund.
Bandet gick upp på scen och var kul i kanske två sekunder. Låtarna var de samma, visst for de runt och visst är de karismatiska, men variation pojkar, variation. Sen att de aldrig har gjort särskilt kul musik är ju knappast ett plus.
Kan man bli hög av passigt rökande?
Killen brevid oss stog och sög på sin joint och bolmade sin rök i täta moln runt mig och Milla. Vad skulle man göra för att lätta upp detta döda kalaset? Drickan var slut, bandet tråkade ut oss... Vi tog djupa andetag av annanmans rök.
Jag minns inte vad som först gjorde att pojken framför oss påkallade vår uppmärksamhet. Men det var något roligt, något med hans jacka. Kanske ett fimphål? Minnet är lite vagt.
Snart fick jag dock syn på en härligt gul, lysande finne i hans nacke. Efter ett tags beundrande gjorde jag Milla uppmärksam på den och vi gjorde gemensamma försök att klämma mästervärket utan hans vetskap. Flickan brevid oss kanske med hade känt av verkningarna av passiv rökning, hon dog nämligen av skratt. Fast troligtvis var hon bara lesbisk och dödligt kär?
Så här i efterhand kanske det inte var så jävla kul med finnen, nej, och historien med passiv rökning är nog mest uppdiktad, men säg vad inte tristessen kan göra?
Väl tillbaka i campet var humöret fortfarande på topp och jag tror det var denna kväll jag första gången lyckades blanda ihop min nya favoritdrink: tophat på flaska.
Om jag inte missminner mig var det även här någonstans vi insåg att Mika, som skulle spelat på festivalen, hade dött i en överdos i Köpenhamn. Camilla förtvivlade och gav sig på varenda spelschema hon kunde komma över för att samla på sig idolbilder av sin älskade Mika.
Egentligen var vi nog redan förlorade när Roky Erickson började dra ihop sig. Men vissa mål kan inte ens fyllan ta ifrån en.
Det var jag och Carro och så Milla som för månader sedan blivit övertalad att "Roky Erickson kommer bli det bästa i ditt liv" som skrapade upp oss mot festivalen.
På vägen mötte vi Sork - världens minsta långa människa.
Sork är en skugga av en människa, lång som en stång och smal som en asketisk Buddah. Blyg som en död. En älskvärd pojke som inte på långa vägar är torr bakom öronen än.
Vi drog med honom till Roky.
Istället för att ställa oss i massan där vi inte såg ett jota tog vi oss upp på handikapp-rampen med superb insikt rätt in i tältet och över hela scenen. Såg även Jocke krypa förbi, fram mot scenen skulle han, även om jag har svårt att se att han minns något om den spelningen såhär efteråt.
Roky entrade.
VI såg.
Vi njöt.
Vi drack.
Drickan sinade.
Detta med att beräkna alkoholmängd till festivalområdet är tydligen aldrig vår starka sida.
Nu ska tilläggas att Roky kan man roa sig åt utan en droppe av något i kroppen. Mannen är magnifik! Han är inte tjock - men han är kort, efter ett gammalt citat. Jag hade dock sett honom ett par veckor tidigare och enligt mitt minne var upplevelsen än rikare då.
Vi började fiska dricka på rampen. Någon viftade gång på gång med en joint fram och tillbaka mellan sig, på marken nedanför oss.
Milla la på charmen: "Hej min bäste herre, vilken fiiiin ryggsäck du har!" var det bästa hon kunde klämma ur sig till vår vän på en 45 +. Hon fortsatte konversera om bäste herrens ryggsäck i ytterligare ett tag, med fladdrande ögonfransar och förföriskt leende. Min uppmärksamhet återgick till scenen där Roky fortfarande höll låda efter bästa förmåga. Tills jag får mr joint rätt i munnen, jag funderar än på hur man kan ragga till sig röka genom att prata om ryggsäckar, men Milla är väl ett specialfall.
När spelningen är slut och vi bestämmer oss för att detta inte är rätt tid för Beastie Boys har vi även övertygat Sork om att jag och Milla är ett par samt hunnit fylla våra muggar till fullo med vin.
Vi är med rask takt på väg utför.
Jag kan tro att Carro drog till Beastie, vi drog hem och tog Sork med oss, som det hjärtebarn han är.
Roksilde är kallt när det regnar och leran flyter som en flod igenom hela campingen. I skydd för väder och vind bakom vår spegelvägg dricker vi varandra bortom sans och vett och insåg i dimman att Beastie Boys ville vi nog visst se iaf. Synd att det inte var så mycket kvar... Vi fick helt enkelt snabba oss.
Den snabba marsen med mig, Sork och Milla i antågande gick värst åt sistnämnda som började klaga på ett visst illamående. Goda råd var dyra om vi skulle hinna se något så jag fick i Milla en stor klunk för mycket av min relativt starka grogg.
Såja, den kom fort upp medan Milla frustade och pustade och Sork den slyngeln hade fått tag på kameran. När Milla tar sig samman och reser sig igen backar Sorken för att knäppa kort.
Random retard kommer fram till oss och vill vara med och posa.
Som världen borde lära sig snart, gillar inte jag random retards som kommer och ska vara med. Dock har jag funnit smartare lösningar på problem än följande:
Jag kastade min supergrogg, tilltänkt en längre vistelse på festivalområdet över vår stackars tard som inte blev helt glad.
Fint är att Sork som sagt höll i kameran och avfyrade kort på kort utan att någon märkte oss och detta ögonblick förvandlades till ett par kodak moments.
Om man kan förstora dessa bilder så ber jag er observera spyan som ännu hänger ur Millas mungipa.
Beastie Boys var säkert bra. Själv minns jag inte mer än att jag var där och att jag kissade efteråt och föll i leran, undra hur många som lyckats med det under festivalen? Ett par.
Tillbaka i campet ska jag enligt ryktet ha gett mig på min favorithobby: att dra ner Sork ytterligare ett par meter under jorden. Jag frågar honom om det mesta från att varför han öppnar käften när han har så ful röst som ändå ingen förstår (pojken är skåning gud bevars) till hur han kan ha så stora fötter när allt annat på honom är så litet, sen bestämmer vi oss för att gå in i Björns och Sofias gigantiska tält som vi besökt allt för lite trotts att de bor 5 meter från vårt eget lilla camp.
Där inne är det som om pesten slagit till. Alla ligger strödda i sina hörn och är allmänt lama, utom just Björn och Sofia som hjälper till att hålla bjudning i hemmet.
Så småningom flyttar vi ut i det tilltagande mörkret och spinner vidare på historien om Mikas överdos. Bara det att i detta campet blir folk förtvivlade på riktigt och börjar ringa runt till folk och fråga om det är sant. Be dem gå in på internet och kolla. Har de hört nåt på nyheterna?
Mitt dåliga samvete tar överhand just innan jag dödat all glädje i campet och jag får en seriös utskällning av Sofia för att jag ljuger om dylika ting. Ja, ja.
Ytterligare timme förflyter och jag ser Camilla dra iväg med en Jack Daniels av okänd härkomst, samt John som ser allt annat än glad ut. Han och Anna har antagligen hamnat i ett eller annat missförstånd igen, Millas tur att vara barmhärtig fredsmäklare. Jag hamnar även i dispyt med någon annan pojke i campet om huruvida det är smart att skicka en massa bidrag till fattiga länder. Vad min åsikt var i diskutionen får stå för sig, men killen hade uppenbara problem med att lyssna och mitt humör hinner bli rätt svart innan Sofia åter igen ger mig en utskällning. Jag är uppenbarligen en dålig människa denna dag.
Som tur är är Sofia av den typen som fräser mycket och även skrattar mycket så någon ovänskap är det inte alls tal om och snart beslutar vi oss för att gå och besöka ett par gemensamma vänner bortom skateboard-rampen.
Jag är full och jag är irritated och jag tycker att de flesta i detta nya campet är dumma i huvudet.
Trotts detta har jag en förträfflig kväll och natt där jag känner att jag mest roar mig med att roa mig på andras bekostnad. Varför kryper alla för den elaka? Det var en känsla jag fick den natten.
Jag sånär som somnar i Patriks knä, övertygad om att han vill gänga med mig, övertygad om att det ska han inte alls, men jag lånar gärna hans tält att däcka i. Sagt och gjort och jag lyckades med näppe hålla på min obesudlade oskuld.
Patriks historia är en helt annan ska tilläggas...
Under tiden har Lisa åter igen ställt till med fest borta i campet. Hon, Annelie, Lill-Martin samt Martins polare Kalle har kommit in på planeringen runt att gänga fyra. Omständigheterna är lite tveksamma. Annelie vill gänga, men vågar inte själv? Martin är sugen på Lisa? Kalle är sugen på Annelie?
Jag var inte där, jag vet ingenting.
Tillslut kommer de iaf överens om att det skulle vara trevligt med en fyrkant i Filips övergivna tält, som numera Anna och John och delvis Milla delar. Ingen av dessa tre är dock i närheten och tältets botten består av en stoooor luftmadrass av size extra tjock. Jag förstår dem.
Någon kommer dock på idén att här behövs en kondom, varav Lill-Martin - som var allt för ung när han fastnade i vårt tveksamma sällskap - drar på sig stövlarna och vandrar ut till resten av campet i mörkret och lätt desperat ber om kondom.
Det är mörkt länge under Roskildes nätter och folket samlat i campet kan inte mer än misstänka att det står någon i mörkret, och att denne verkar lättklädd.
En av våra goda norrmän drar fram en tändare för att se närmare på mysteriet och lyser upp en mycket riktigt spritt språngande naken (sånär som gummistövlarna) Martin med bången i högsta hugg.
De inser såklart omedelbart hans desperation och ser till att snabbt finna fram lämplig kådis.
Lill-Martin har växt upp, Naken-Martin går nöjd tillbaka till tältet.
Där inne hinner de jobba på ett tag, innan Anna och John, trötta efter att ha rätt ut allt angående detta sista missförstånd, återvänder till campingen och får höra vad som försiggår i deras tält.
Anna, med sitt underbara humör, springer fram till tältduken och sparkar till första bästa rörelse där inne
"Känns det bra att gänga med din bästa polares ex i hans tält?!" Råmar hon ilsket.
Det blir tyst i tältet.
Tystnad.
"Ehh, var är mina byxor?"
Och det var slutet på den orgien av djurisk kåthet.
lördag
Efter Carro bjudit mig och Milla på en överdådig frukost bestående av gröt och det sista av den surt besparade hallonsylten är vi redo att ta tag i dagens stora projekt:
Ta oss hela vägen bort till "torget" för att ladda telefonerna samt åter igen leta efter Carros väska.
Mina fötter har dock gett upp. Alla dessa dagar iklädd genomvåta gummistövlar har gett dem en mystisk gul-vit-blå nyans och ett par sura skavsår på fotknölarna.
Det är bara att bita det sura äpplet, bestämma sig för att leran är en myt och dra på sig conversen. Stövlarna ska torka!
Conversen lindar jag in i påsar som ligger sparade under vår VIP-pressäning i campet. -VIPen är inte rasistisk. Det är bara det att inga utlänningar får komma in där under.-
Så gott vi kan smyger vi längst med de mindre vattensjuka kanterna av vägarna och går stundom mellan tälten istället, vilket ytterigare försinkar den långa färden.
På vägen passerar vi även Gbg camp 1 för att plocka med min regnjacka som legat på tork i ett par dagar. Jag hör i mitt bakhuvud Jonk ropa "gummit" efter mig och inser bittert att här har jag dragit på mig ett inte helt önskvärt öknamn. Jonk blir svartlistad i mitt huvud och någonstans inser jag även att jag inte längre är med i elitgänget. Ingen behöver säga något, - jag visste själv att jag var avsatt.
Jackan får vi dock med oss och fortsätter vår färd. Snart blir jag varse om att idén med conversen var hopplös och borde vart dödfödd. Jag får byta plastpåsar en här och en där utefter vägen och jag håller mig iaf torr, om än omständigt, tills vi kommer fram till vindkraftverket.
Vägen runt kraftverket är en sjö. Hade man båt så skulle man kunna använda den utan att gå på grund.
Carro fick gå före och leta efter upphöjda stenar, men loppet var egentligen för länge sedan förlorat. Åter igen blöt om fötterna nådde vi torget och införskaffade frukost av alla dess slag.
Carro försvann och letade efter sin väska och Milla över bron till east för att se om kön var mer genomlidbar där. Jag satt ensam kvar med en återställare i handen och insåg att jag för första gången på festivalen var ensam. Och då kände jag mig väldigt ensam med!
Under dagen höll vi till i Gbg camp 1 och levde väl allmänt rövare i den stillhet man får behålla sig till i lervällingen.
Festen var på god väg upp och en halva satt och utövade festivalens favorittidsfördriv - UNO.
Jonk fuskar, Johan spårar. Efteråt har jag för visso fått höra att det var berättigat, men det var fortfarande inte vad jag brukar räkna till partyhöjare.
Denna gången var det Milla som var väktaren av kodak-moments och drog upp kameran och filmade kalaset.
http://youtube.com/watch?v=PZFBryS9X8M
Bråket lugnade sig och likaså festen. Tillfälligt då. Allt för mycket skada var faktiskt inte alls gjord. Det är bara jag som är överkänslig mot bråk och tror att de var gång ska leda till bittra fiender och trassel i veckor. I Gbg har man tydligen andra sätt att hantera konflikter än innuti mitt lilla huvud. Ack dessa intriger.
Denna intrig var alltså en petitess och snart var allt frid och fröjd igen. Carro kom förbi som avtalat så vi kunde gå på Flaming Lips ihop. Men den gubben gick inte med mig. Jag satt nöjd med min nya tophat på flaska. Vi bestämde att ses vid Holly Golightly om ett tag istället.
Det blev jag, Mulle, Johan och Krille som tog oss till brewden, om jag inte missminner mig.
Först gick vi upp till baren och köpte oss dricka. Jag höll mig till ölen, pojkarna till nåt gott, rött och kallt.
Holly var guld. Jag stod sjukt bra till. Precis där massan slutade till höger. Och eftersom Holly tillhörde de banden som låg i topp prioritet under festivalen och jag inte var lika tankad som under Roky så tror jag at jag utnämner detta till den bästa spelningen av de få jag såg. Nöjd.
Carro och vikingen Rune anslöt sig också så småningom och var på allmänt gott humör. Det såg ut att bli en bra kväll.
Tillbaka i Gbg camp 1 gör sig natten åter igen påmind. Jonks dyrt införskaffade lampa är pajj, är något av de starkaste minnena av någon form av diskution jag har.
Jag har gått bygg, jag kan fixa.
Kan jag så inte alls det.
Dock är jag kissnödig och på min väg tillbaka efter uträttat behov tittar jag in i random tält. Kände den starka dragningskraften. Vad finner jag där, om inte en ny stor blå madrass tillsammans med en ny vacker lampa. Jag är nöjd och fortfarande förlorad och för natten blir madrassen ett fynd att kura ihop sig på under partytältet.
Den nya lampan visar sig dock vara lika värdelös som den gamla, så ljus förblir en bristvara.
Jag vet att jag var ett tag på The Who. Jag minns att vi stod långt till vänster och just inget mer än det. De var säkert bra. Undra om jag inte var inne vid baren och fick med mig lite öl med, så jag antar att det var Manx som var med mig.
Tillbaka till vårt häng för dagen igen börjar lögnerna hagla på nytt. Mamma var fröken Sverige 1986, Milla är 16 år, Mika är död och Gud vet vad. Milla blir på vägen Cilla och Mulle har utfört barnarov konstaterar en lätt skrämd Manx.
Cilla går loss med kameran ett varv i tältet och lyckas träffa in en så fantastisk bild av mig att hon dör av skratt och faller baklänges rätt ner i leran.
Nu när jag tänker efter var det först här Cilla blev nya Jonk. Han hade gjort en liknande tabbe ett par dagar tidigare, fast i den historien var även spottloskor och vilda danser med vill jag minnas.
Strax efter fadäsen där Cilla åter igen bevisade att hon är leran själv börjar folk omärkligt droppa av från campet. Ena sekunden sitter Cilla vid min sida och ljuger, andra ser jag Mulles kropp luta sig tillbaka in i tältet, tätt följd av Camillas fyllekåta uppenbarelse.
Jag och Manx är själva kvar på den börljande blå inbjudande madrassen och jag börjar känna att här skulle man kanske stanna ett tag...
Gode Manx har andra planer. Planer om Red Hot Chili Peppers, som även jag sett fram emot att få se igen. Förut om dagen, då. Inte nu. Nu är det för mycket ork. In på området igen? Skulle inte tro det va?
Åh andra sidan var det ju inte alls lika kul att bli lämnad ensam på madrassen och när jag tar mig samman så minns jag någonstans långt bak att jag visst vill se Red Hot iaf.
Jag lyckas även minnas att det ville minsann Milla med, men hon är inne i Mulles tält. Ringer henne, utan framgång. Hon blir utan vidare samvete lämnad kvar.
Under tiden tror sig Cilla och Mulle vara ensamma i tältet och ska enligt sägen roa sig med div. tält-ovänliga aktiviteter. Jag vet inte om hon hörde mig ringa eller om hon själv kom på att hon missade Red Hot. Ringde upp gjorde hon iaf och skulle snabbt dra på sig kläderna och springa ifatt oss. Hon drar tag i vad hon tror är sina motsträviga jeans och upptäcker lite förvånat att det är Karl Johan Lindqvist som ligger där och har antagligen så gjort under hela tält-älskogen.
Nu vet inte jag vad bröderna Lindqvist har för vanor, men jag hade känt mig lite vissen om jag skulle behöva ligga och lyssna på min syrras knulljud med mitt gamla ragg en halvmeter från mig.. Jodå.
Uppe på bron stod jag och Manx och väntade. 3 minuter hade vi gett Cilla lilla, och om man nu tar med i beräkningen att hon är antagligen världens långsammaste tjej (och lerigaste) och att vägen genom leran bort till bron för en vanlig dödlig och färdigklädd människa är 5 min, så måste man förstå att vi var mäkta förvånade när Cilla 3 minuter senare kommer travandes upp för bron. Självklart har hon ramlat på vägen och är lerigare än någonsin, men snabb var hon.
Red Hot var väl bra. inte lika kul som i globen, men så var ju det en annan grej med. Vi intog åter igen platsen lagom långt fram till vänster i andra sektionen. Cilla försvann iväg för att flirta med en vakt och sneeka sig över staketet ett tag, men kom tillbaka med ett misslyckande i bakfickan. Egentligen var jag för kort för min placering och hade tankarna på lite andra håll, men jag såg iaf skärmen.
Ännu en gång går vi vägen mot Gbg camp 1. Cilla bestämmer sig för att gå hem och jag och Manx fortsätter utan vidare stopp.
Trotts detta inser vi när vi kommer fram till campet att här har något lurt försigått. Där sitter nämligen Cilla lugnt tillbakalutad med nyhämtad dricka i famnen som om hon inte gjort annat hela dagen. Tjejen kan uppenbarligen vara snabb när hon vill.
Natten förflyter i all sin hets, framåt ljusning börjar dock folk bli trötta. Någon knäcker den smarta idén att lite röka nog skulle väcka alla till liv.
Säkert, i samma stund är allt hopp ute.
Jonk stönar lite diskret när hans tält åter ockuperas av dessa odiskreta festivalbesökare, inte mycket han kan göra åt saken, och så slutar ännu en dag på Roskildes lerigaste festival någonsin.
ännu en blogg uppfyld.
Fredagen hade något av ett esse av rullande lycka.
Det började med att åter igen alla skulle försvinna från campet för att se Mando Diao. Åter igen inget som roar mig. Men efter ett tag tänkte jag om. För ett par veckor sedan hade jag sett slutet av deras spelning på hultsfred, av en slump och tyckt att showen var ball, så varför inte ge dem en chans? Jag var ju löjligt dålig på att besöka festivalområdet som det var ändå.
Efter att ha insett att vi inte alls fick ta in öppnade ölburkar på området, stannade jag och Milla dock utanför ett tag till och hetsdrack först vårt eget, sen vad andra var tvugna att lämna. När vi kände att det började dra ihop sig där inne drog vi i oss det sista våra soptunnor till magar hann med och gick in till scenen som låg precis vid ingången.
Med kvarstående läsk i hand placerade vi oss ganska långt bak i massan, lite lamt väntande på att något skulle hända framme vid scenen. Anna, jag, John, Milla och Carro som anslöt sig i sista stund.
Bandet gick upp på scen och var kul i kanske två sekunder. Låtarna var de samma, visst for de runt och visst är de karismatiska, men variation pojkar, variation. Sen att de aldrig har gjort särskilt kul musik är ju knappast ett plus.
Kan man bli hög av passigt rökande?
Killen brevid oss stog och sög på sin joint och bolmade sin rök i täta moln runt mig och Milla. Vad skulle man göra för att lätta upp detta döda kalaset? Drickan var slut, bandet tråkade ut oss... Vi tog djupa andetag av annanmans rök.
Jag minns inte vad som först gjorde att pojken framför oss påkallade vår uppmärksamhet. Men det var något roligt, något med hans jacka. Kanske ett fimphål? Minnet är lite vagt.
Snart fick jag dock syn på en härligt gul, lysande finne i hans nacke. Efter ett tags beundrande gjorde jag Milla uppmärksam på den och vi gjorde gemensamma försök att klämma mästervärket utan hans vetskap. Flickan brevid oss kanske med hade känt av verkningarna av passiv rökning, hon dog nämligen av skratt. Fast troligtvis var hon bara lesbisk och dödligt kär?
Så här i efterhand kanske det inte var så jävla kul med finnen, nej, och historien med passiv rökning är nog mest uppdiktad, men säg vad inte tristessen kan göra?
Väl tillbaka i campet var humöret fortfarande på topp och jag tror det var denna kväll jag första gången lyckades blanda ihop min nya favoritdrink: tophat på flaska.
- 1 tetrapack "Matilde" (Danmarks svar på "pucko")
- 1 valfri del vodka av tveksam sort
- 1 skvätt vodka rasberry
Om jag inte missminner mig var det även här någonstans vi insåg att Mika, som skulle spelat på festivalen, hade dött i en överdos i Köpenhamn. Camilla förtvivlade och gav sig på varenda spelschema hon kunde komma över för att samla på sig idolbilder av sin älskade Mika.
Egentligen var vi nog redan förlorade när Roky Erickson började dra ihop sig. Men vissa mål kan inte ens fyllan ta ifrån en.
Det var jag och Carro och så Milla som för månader sedan blivit övertalad att "Roky Erickson kommer bli det bästa i ditt liv" som skrapade upp oss mot festivalen.
På vägen mötte vi Sork - världens minsta långa människa.
Sork är en skugga av en människa, lång som en stång och smal som en asketisk Buddah. Blyg som en död. En älskvärd pojke som inte på långa vägar är torr bakom öronen än.
Vi drog med honom till Roky.
Istället för att ställa oss i massan där vi inte såg ett jota tog vi oss upp på handikapp-rampen med superb insikt rätt in i tältet och över hela scenen. Såg även Jocke krypa förbi, fram mot scenen skulle han, även om jag har svårt att se att han minns något om den spelningen såhär efteråt.
Roky entrade.
VI såg.
Vi njöt.
Vi drack.
Drickan sinade.
Detta med att beräkna alkoholmängd till festivalområdet är tydligen aldrig vår starka sida.
Nu ska tilläggas att Roky kan man roa sig åt utan en droppe av något i kroppen. Mannen är magnifik! Han är inte tjock - men han är kort, efter ett gammalt citat. Jag hade dock sett honom ett par veckor tidigare och enligt mitt minne var upplevelsen än rikare då.
Vi började fiska dricka på rampen. Någon viftade gång på gång med en joint fram och tillbaka mellan sig, på marken nedanför oss.
Milla la på charmen: "Hej min bäste herre, vilken fiiiin ryggsäck du har!" var det bästa hon kunde klämma ur sig till vår vän på en 45 +. Hon fortsatte konversera om bäste herrens ryggsäck i ytterligare ett tag, med fladdrande ögonfransar och förföriskt leende. Min uppmärksamhet återgick till scenen där Roky fortfarande höll låda efter bästa förmåga. Tills jag får mr joint rätt i munnen, jag funderar än på hur man kan ragga till sig röka genom att prata om ryggsäckar, men Milla är väl ett specialfall.
När spelningen är slut och vi bestämmer oss för att detta inte är rätt tid för Beastie Boys har vi även övertygat Sork om att jag och Milla är ett par samt hunnit fylla våra muggar till fullo med vin.
Vi är med rask takt på väg utför.
Jag kan tro att Carro drog till Beastie, vi drog hem och tog Sork med oss, som det hjärtebarn han är.
Roksilde är kallt när det regnar och leran flyter som en flod igenom hela campingen. I skydd för väder och vind bakom vår spegelvägg dricker vi varandra bortom sans och vett och insåg i dimman att Beastie Boys ville vi nog visst se iaf. Synd att det inte var så mycket kvar... Vi fick helt enkelt snabba oss.
Den snabba marsen med mig, Sork och Milla i antågande gick värst åt sistnämnda som började klaga på ett visst illamående. Goda råd var dyra om vi skulle hinna se något så jag fick i Milla en stor klunk för mycket av min relativt starka grogg.
Såja, den kom fort upp medan Milla frustade och pustade och Sork den slyngeln hade fått tag på kameran. När Milla tar sig samman och reser sig igen backar Sorken för att knäppa kort.
Random retard kommer fram till oss och vill vara med och posa.
Som världen borde lära sig snart, gillar inte jag random retards som kommer och ska vara med. Dock har jag funnit smartare lösningar på problem än följande:
Jag kastade min supergrogg, tilltänkt en längre vistelse på festivalområdet över vår stackars tard som inte blev helt glad.
Fint är att Sork som sagt höll i kameran och avfyrade kort på kort utan att någon märkte oss och detta ögonblick förvandlades till ett par kodak moments.
Om man kan förstora dessa bilder så ber jag er observera spyan som ännu hänger ur Millas mungipa.
Beastie Boys var säkert bra. Själv minns jag inte mer än att jag var där och att jag kissade efteråt och föll i leran, undra hur många som lyckats med det under festivalen? Ett par.
Tillbaka i campet ska jag enligt ryktet ha gett mig på min favorithobby: att dra ner Sork ytterligare ett par meter under jorden. Jag frågar honom om det mesta från att varför han öppnar käften när han har så ful röst som ändå ingen förstår (pojken är skåning gud bevars) till hur han kan ha så stora fötter när allt annat på honom är så litet, sen bestämmer vi oss för att gå in i Björns och Sofias gigantiska tält som vi besökt allt för lite trotts att de bor 5 meter från vårt eget lilla camp.
Där inne är det som om pesten slagit till. Alla ligger strödda i sina hörn och är allmänt lama, utom just Björn och Sofia som hjälper till att hålla bjudning i hemmet.
Så småningom flyttar vi ut i det tilltagande mörkret och spinner vidare på historien om Mikas överdos. Bara det att i detta campet blir folk förtvivlade på riktigt och börjar ringa runt till folk och fråga om det är sant. Be dem gå in på internet och kolla. Har de hört nåt på nyheterna?
Mitt dåliga samvete tar överhand just innan jag dödat all glädje i campet och jag får en seriös utskällning av Sofia för att jag ljuger om dylika ting. Ja, ja.
Ytterligare timme förflyter och jag ser Camilla dra iväg med en Jack Daniels av okänd härkomst, samt John som ser allt annat än glad ut. Han och Anna har antagligen hamnat i ett eller annat missförstånd igen, Millas tur att vara barmhärtig fredsmäklare. Jag hamnar även i dispyt med någon annan pojke i campet om huruvida det är smart att skicka en massa bidrag till fattiga länder. Vad min åsikt var i diskutionen får stå för sig, men killen hade uppenbara problem med att lyssna och mitt humör hinner bli rätt svart innan Sofia åter igen ger mig en utskällning. Jag är uppenbarligen en dålig människa denna dag.
Som tur är är Sofia av den typen som fräser mycket och även skrattar mycket så någon ovänskap är det inte alls tal om och snart beslutar vi oss för att gå och besöka ett par gemensamma vänner bortom skateboard-rampen.
Jag är full och jag är irritated och jag tycker att de flesta i detta nya campet är dumma i huvudet.
Trotts detta har jag en förträfflig kväll och natt där jag känner att jag mest roar mig med att roa mig på andras bekostnad. Varför kryper alla för den elaka? Det var en känsla jag fick den natten.
Jag sånär som somnar i Patriks knä, övertygad om att han vill gänga med mig, övertygad om att det ska han inte alls, men jag lånar gärna hans tält att däcka i. Sagt och gjort och jag lyckades med näppe hålla på min obesudlade oskuld.
Patriks historia är en helt annan ska tilläggas...
Under tiden har Lisa åter igen ställt till med fest borta i campet. Hon, Annelie, Lill-Martin samt Martins polare Kalle har kommit in på planeringen runt att gänga fyra. Omständigheterna är lite tveksamma. Annelie vill gänga, men vågar inte själv? Martin är sugen på Lisa? Kalle är sugen på Annelie?
Jag var inte där, jag vet ingenting.
Tillslut kommer de iaf överens om att det skulle vara trevligt med en fyrkant i Filips övergivna tält, som numera Anna och John och delvis Milla delar. Ingen av dessa tre är dock i närheten och tältets botten består av en stoooor luftmadrass av size extra tjock. Jag förstår dem.
Någon kommer dock på idén att här behövs en kondom, varav Lill-Martin - som var allt för ung när han fastnade i vårt tveksamma sällskap - drar på sig stövlarna och vandrar ut till resten av campet i mörkret och lätt desperat ber om kondom.
Det är mörkt länge under Roskildes nätter och folket samlat i campet kan inte mer än misstänka att det står någon i mörkret, och att denne verkar lättklädd.
En av våra goda norrmän drar fram en tändare för att se närmare på mysteriet och lyser upp en mycket riktigt spritt språngande naken (sånär som gummistövlarna) Martin med bången i högsta hugg.
De inser såklart omedelbart hans desperation och ser till att snabbt finna fram lämplig kådis.
Lill-Martin har växt upp, Naken-Martin går nöjd tillbaka till tältet.
Där inne hinner de jobba på ett tag, innan Anna och John, trötta efter att ha rätt ut allt angående detta sista missförstånd, återvänder till campingen och får höra vad som försiggår i deras tält.
Anna, med sitt underbara humör, springer fram till tältduken och sparkar till första bästa rörelse där inne
"Känns det bra att gänga med din bästa polares ex i hans tält?!" Råmar hon ilsket.
Det blir tyst i tältet.
Tystnad.
"Ehh, var är mina byxor?"
Och det var slutet på den orgien av djurisk kåthet.
lördag
Efter Carro bjudit mig och Milla på en överdådig frukost bestående av gröt och det sista av den surt besparade hallonsylten är vi redo att ta tag i dagens stora projekt:
Ta oss hela vägen bort till "torget" för att ladda telefonerna samt åter igen leta efter Carros väska.
Mina fötter har dock gett upp. Alla dessa dagar iklädd genomvåta gummistövlar har gett dem en mystisk gul-vit-blå nyans och ett par sura skavsår på fotknölarna.
Det är bara att bita det sura äpplet, bestämma sig för att leran är en myt och dra på sig conversen. Stövlarna ska torka!
Conversen lindar jag in i påsar som ligger sparade under vår VIP-pressäning i campet. -VIPen är inte rasistisk. Det är bara det att inga utlänningar får komma in där under.-
Så gott vi kan smyger vi längst med de mindre vattensjuka kanterna av vägarna och går stundom mellan tälten istället, vilket ytterigare försinkar den långa färden.
På vägen passerar vi även Gbg camp 1 för att plocka med min regnjacka som legat på tork i ett par dagar. Jag hör i mitt bakhuvud Jonk ropa "gummit" efter mig och inser bittert att här har jag dragit på mig ett inte helt önskvärt öknamn. Jonk blir svartlistad i mitt huvud och någonstans inser jag även att jag inte längre är med i elitgänget. Ingen behöver säga något, - jag visste själv att jag var avsatt.
Jackan får vi dock med oss och fortsätter vår färd. Snart blir jag varse om att idén med conversen var hopplös och borde vart dödfödd. Jag får byta plastpåsar en här och en där utefter vägen och jag håller mig iaf torr, om än omständigt, tills vi kommer fram till vindkraftverket.
Vägen runt kraftverket är en sjö. Hade man båt så skulle man kunna använda den utan att gå på grund.
Carro fick gå före och leta efter upphöjda stenar, men loppet var egentligen för länge sedan förlorat. Åter igen blöt om fötterna nådde vi torget och införskaffade frukost av alla dess slag.
Carro försvann och letade efter sin väska och Milla över bron till east för att se om kön var mer genomlidbar där. Jag satt ensam kvar med en återställare i handen och insåg att jag för första gången på festivalen var ensam. Och då kände jag mig väldigt ensam med!
Under dagen höll vi till i Gbg camp 1 och levde väl allmänt rövare i den stillhet man får behålla sig till i lervällingen.
Festen var på god väg upp och en halva satt och utövade festivalens favorittidsfördriv - UNO.
Jonk fuskar, Johan spårar. Efteråt har jag för visso fått höra att det var berättigat, men det var fortfarande inte vad jag brukar räkna till partyhöjare.
Denna gången var det Milla som var väktaren av kodak-moments och drog upp kameran och filmade kalaset.
http://youtube.com/watch?v=PZFBryS9X8M
Bråket lugnade sig och likaså festen. Tillfälligt då. Allt för mycket skada var faktiskt inte alls gjord. Det är bara jag som är överkänslig mot bråk och tror att de var gång ska leda till bittra fiender och trassel i veckor. I Gbg har man tydligen andra sätt att hantera konflikter än innuti mitt lilla huvud. Ack dessa intriger.
Denna intrig var alltså en petitess och snart var allt frid och fröjd igen. Carro kom förbi som avtalat så vi kunde gå på Flaming Lips ihop. Men den gubben gick inte med mig. Jag satt nöjd med min nya tophat på flaska. Vi bestämde att ses vid Holly Golightly om ett tag istället.
Det blev jag, Mulle, Johan och Krille som tog oss till brewden, om jag inte missminner mig.
Först gick vi upp till baren och köpte oss dricka. Jag höll mig till ölen, pojkarna till nåt gott, rött och kallt.
Holly var guld. Jag stod sjukt bra till. Precis där massan slutade till höger. Och eftersom Holly tillhörde de banden som låg i topp prioritet under festivalen och jag inte var lika tankad som under Roky så tror jag at jag utnämner detta till den bästa spelningen av de få jag såg. Nöjd.
Carro och vikingen Rune anslöt sig också så småningom och var på allmänt gott humör. Det såg ut att bli en bra kväll.
Tillbaka i Gbg camp 1 gör sig natten åter igen påmind. Jonks dyrt införskaffade lampa är pajj, är något av de starkaste minnena av någon form av diskution jag har.
Jag har gått bygg, jag kan fixa.
Kan jag så inte alls det.
Dock är jag kissnödig och på min väg tillbaka efter uträttat behov tittar jag in i random tält. Kände den starka dragningskraften. Vad finner jag där, om inte en ny stor blå madrass tillsammans med en ny vacker lampa. Jag är nöjd och fortfarande förlorad och för natten blir madrassen ett fynd att kura ihop sig på under partytältet.
Den nya lampan visar sig dock vara lika värdelös som den gamla, så ljus förblir en bristvara.
Jag vet att jag var ett tag på The Who. Jag minns att vi stod långt till vänster och just inget mer än det. De var säkert bra. Undra om jag inte var inne vid baren och fick med mig lite öl med, så jag antar att det var Manx som var med mig.
Tillbaka till vårt häng för dagen igen börjar lögnerna hagla på nytt. Mamma var fröken Sverige 1986, Milla är 16 år, Mika är död och Gud vet vad. Milla blir på vägen Cilla och Mulle har utfört barnarov konstaterar en lätt skrämd Manx.
Cilla går loss med kameran ett varv i tältet och lyckas träffa in en så fantastisk bild av mig att hon dör av skratt och faller baklänges rätt ner i leran.
Nu när jag tänker efter var det först här Cilla blev nya Jonk. Han hade gjort en liknande tabbe ett par dagar tidigare, fast i den historien var även spottloskor och vilda danser med vill jag minnas.
Strax efter fadäsen där Cilla åter igen bevisade att hon är leran själv börjar folk omärkligt droppa av från campet. Ena sekunden sitter Cilla vid min sida och ljuger, andra ser jag Mulles kropp luta sig tillbaka in i tältet, tätt följd av Camillas fyllekåta uppenbarelse.
Jag och Manx är själva kvar på den börljande blå inbjudande madrassen och jag börjar känna att här skulle man kanske stanna ett tag...
Gode Manx har andra planer. Planer om Red Hot Chili Peppers, som även jag sett fram emot att få se igen. Förut om dagen, då. Inte nu. Nu är det för mycket ork. In på området igen? Skulle inte tro det va?
Åh andra sidan var det ju inte alls lika kul att bli lämnad ensam på madrassen och när jag tar mig samman så minns jag någonstans långt bak att jag visst vill se Red Hot iaf.
Jag lyckas även minnas att det ville minsann Milla med, men hon är inne i Mulles tält. Ringer henne, utan framgång. Hon blir utan vidare samvete lämnad kvar.
Under tiden tror sig Cilla och Mulle vara ensamma i tältet och ska enligt sägen roa sig med div. tält-ovänliga aktiviteter. Jag vet inte om hon hörde mig ringa eller om hon själv kom på att hon missade Red Hot. Ringde upp gjorde hon iaf och skulle snabbt dra på sig kläderna och springa ifatt oss. Hon drar tag i vad hon tror är sina motsträviga jeans och upptäcker lite förvånat att det är Karl Johan Lindqvist som ligger där och har antagligen så gjort under hela tält-älskogen.
Nu vet inte jag vad bröderna Lindqvist har för vanor, men jag hade känt mig lite vissen om jag skulle behöva ligga och lyssna på min syrras knulljud med mitt gamla ragg en halvmeter från mig.. Jodå.
Uppe på bron stod jag och Manx och väntade. 3 minuter hade vi gett Cilla lilla, och om man nu tar med i beräkningen att hon är antagligen världens långsammaste tjej (och lerigaste) och att vägen genom leran bort till bron för en vanlig dödlig och färdigklädd människa är 5 min, så måste man förstå att vi var mäkta förvånade när Cilla 3 minuter senare kommer travandes upp för bron. Självklart har hon ramlat på vägen och är lerigare än någonsin, men snabb var hon.
Red Hot var väl bra. inte lika kul som i globen, men så var ju det en annan grej med. Vi intog åter igen platsen lagom långt fram till vänster i andra sektionen. Cilla försvann iväg för att flirta med en vakt och sneeka sig över staketet ett tag, men kom tillbaka med ett misslyckande i bakfickan. Egentligen var jag för kort för min placering och hade tankarna på lite andra håll, men jag såg iaf skärmen.
Ännu en gång går vi vägen mot Gbg camp 1. Cilla bestämmer sig för att gå hem och jag och Manx fortsätter utan vidare stopp.
Trotts detta inser vi när vi kommer fram till campet att här har något lurt försigått. Där sitter nämligen Cilla lugnt tillbakalutad med nyhämtad dricka i famnen som om hon inte gjort annat hela dagen. Tjejen kan uppenbarligen vara snabb när hon vill.
Natten förflyter i all sin hets, framåt ljusning börjar dock folk bli trötta. Någon knäcker den smarta idén att lite röka nog skulle väcka alla till liv.
Säkert, i samma stund är allt hopp ute.
Jonk stönar lite diskret när hans tält åter ockuperas av dessa odiskreta festivalbesökare, inte mycket han kan göra åt saken, och så slutar ännu en dag på Roskildes lerigaste festival någonsin.
ännu en blogg uppfyld.
Kommentarer
Trackback