saltomoNtal

söndag
Ny morgon i tältet. Jag har lagom beslutat mig för att gå hem då jag minns gårdagens genidrag att ta mig över lergången utan stövlar, kravlandes på den sovsäck som medföljde den blå madrassen. Det blir en svår start för min tröga hjärna. Hur ska jag lösa det här?
Innan jag lämnar tältet hinner Jonk dock klämma ur sig en ursäkt för dåligt val av smeknamn föregående dag och han ligger åter igen på pluslistan, och bättre ska det bli!
Inte förren jag kommer utanför tältet slår snilleblixten mig att jag helt enkelt kan låna Jonks stövlar, gå över gången, byta till mina stövlar, gå tillbaka över gången och lämna tillbaka Jonks stövlar.
Tänk! Vad jag kan...
På vägen tillbaka till mitt eget tält inser jag två saker.

1. Det har defenetivt slutat regna och man kan se blåa tussar i allt den mjölkvita på himlen.
2. Min hals har efter en vecka med våta fötter tagit stryk och är tjurigt ihopsnörpt. Nu hade jag behövt den där Bailysen jag drack upp för ett par dagar sedan.

I vårt camp är stämningen låg. Malin och Pete drog redan föregående natt. Våra norska grannar ska dra kommande natt. Anna hatar allt var lera och festival heter och ser endast med ångest på trängseln och lerkaoset om man skulle vänta till måndag med att åka. Jag och Cilla har länge gjort upp planer för hur vi ska mygla till oss bilen till på måndagen - det är ju trotts allt min bil - men nu är allt motstånd till ingen nytta. Lisa har inte mycker åsikter och Carro är less för att även hennes bil hem ska gå redan på söndagsnatten.
Jag är konflikträdd när det gäller folk jag tycker om och respekterar. Men nu kändes allt bara hopplöst omöjligt att komma ifrån. Vi kunde inte åka inatt. Eller... klart vi kunde. Men jag och Cilla skulle stanna i Gbg för att inänta buss till Arvika på tisdagen. Vart skulle vi bänka oss hela måndagen?
Dessutom kände jag att det var enmassa som vi var tvugna att fixa i Danmark innan vi for. Jag ville hinna köpa med mig lite sprit hem, medan priserna var låga och jag ville så hemskt gärna besöka Christiania.
Jag vet när jag överreagerar, mest av allt ville jag bara inte lämna roksilde, inte än! och jag orkade inte ställa till med en scen, så jag plockade mig samman och gick först och duschade med Cilla och Lisa och sen gick jag ensam till stan för att köpa sprit.
Solen sken ju!

Men ack, inte kunde jag fly från problemen denna gången heller. När jag kommer tillbaka har inget mirakel fått Anna att ändra åsikt och jag går trött med på att åka efter Muse på natten.
En snabb blick på min mobil visar att batterierna snart är slut, om jag bara gömmer mig tillräckligt väl så kan de inte hitta mig? Och de åker inte utan mig. Väl?
Ha ha, jag bara älskar mig när mina tankar går så där. Har jag inte alltid varit sådan? När jag inte får som jag vill på ett vettigt sätt så ser jag till att göra det omöjligt för folk omkring mig. Otroligt barnsligt, men det verkar dessvärre vara obotligt.

Jag vandrar ilsket bort med min senaste top-hat-blandning till Gbg camp 1, de, om några, kan göra mig på gott humör även med tilltagande sjukdom och kvävd mordlust.
Efter att ha spottat lite efter de flesta av mina annars så kära vänner och hävt ut mig något ton ilska så kändes det onekligen bättre. Matilde-blandningen åkte ner skrämmande fort och Jake The Snake tar det ödesbestämda beslutet att flytta ut på en övergiven gräsplätt brevid tälten.
Sol gör gott för själar som suttit instängda under mörka partytält i en vecka. Plötsligt var stämningen i sitt esse igen. Ringens yta blev mer än den dubbla, alla kunde sitta med utsträckta ben, bandaren kunde dåna högre än på hela veckan, feske fjäsen och burken vandrade varv på varv runt ringen. Snake the Shake kunde inte sitta still och for upp och skakade rumpa ett tag. Flera hängde på.
Fast fan, jag kom mig fortfarande inte till ro. Den stora ringen gjorde att ajg inte kunde höra vad folk sa, bandaren tjöt mest i mitt trötta huvud och irritationen började koka inom mig igen.
Batterierna i bandaren knastrar till. De är uppenbart på väg att ta slut. Vem ska orka böja sig fram och peta i nya? Den enda lösningen blir en stor turnering i klunsning.
Jag möter Jonk: förlorar.
Alla möter sin högra partner varvet runt.
Jag vet redan att slaget är förlorat. Jag var dömd till olycka denna dagen.
Det blri tillslut min tur igen. Jag möter Manx. Allt går väldigt fort, jag inser knappt att jag vann. En liten seger för min omgivning. En vändning på dagen för mig? Nåja, iaf ett positivt tecken.
Måns förlorade turneringen, men försökte sig ändå på att knota. Det hade han inte mycket för och snart satt han där och pillade batterier.
Ungefär här knäcker Jonk den briljanta planen som för evigt sätter honom på pluslistan, samt gav min dag den slutgiltiga och absoluta knuffen framåt:
Varför åker inte jag och Cilla med hans Jonk-bussar till Gbg på måndagen? Så kan de lessa polarna i mitt camp få dra bäst de vill. Vi behöver inte ens betala för skjutsen!

Kunde något förslag vara mer välkommet?
Nej.
Jag var borta i mitt camp på två röda med mitt snabbt påfunna förslag. Allt kokande bråk rann av. Detta var lysande!
Dessutom slapp de åka förbi Göteborg och släppa av mig och Leran och Carro kunde åka med i bilen direkt till uppsala istället för att behöva åka med Jocke och co till Gbg och där ta min och Cillas plats i baksätet på SAABen.
Virrigt? Men självklart.

Jag återvänder till camp 1 och Cilla följer med Carro och letar efter Jocke, så att de kan flytta över Carros saker.
De blir de enda under hela veckan som får ta i Jockes heliga bilnyklar. Dem sparar han surt på, med all rätt om man ser på vilka drägg de är, våra kära vänner. Det är ett under att Jocke själv under alla sina upptåg lyckats hålla dem på plats.
De får över Carros packning till SAABen och bestämmer sig för att flytta den från leråkern till stan medan tid är. Lättare sagt än gjort. Anna börjar med att köra ner bilen i ett dödens träsk. Hela fronten dränks i lera, bilen sitter helt ohjälpligt fast.
Som tur är finns det en traktor på fältet just för att dra upp förlorade bilar. Problemet är bara att dragkroken ska fästas i fram på bilen. Den delen som är totalt förlorad.
Efter ett tag får de ge upp den planen och dra upp bilen baklänges istället med en kanske inte helt körvänlig Cilla vickandes vid ratten. Bilen kommer tillslut loss och efter Muse-spelningen drar de sista ur vårt camp hem.
Kvar är jag och Cilla.
Nöjda.

Under tiden när hela historien med bilar och Muse-spelningar utspelar sig har mitt stigande humör roat sig i vårt nya camp.
Jag hade en spelning som stod på "kanske-listan" på söndagen. Det var Against Me!, men när folk började dra sig mot spelningen så kände jag att nu fick det vara nog med rännande. Jag stannade kvar i ringen.

Mulle hade sett ut ett tält åt sig som något hade övergivit på campingen. Han fick idén att nu var det antagligen bästa tillfället att plocka ihop fyndet.
Knappt hade han rest sig förren ett stimm av fnittrande pojkar slöt sig runt hans fina röda tält med endast en tanke i huvudet: missär.
Mulle, även känd som "Ninja" viftade frenetiskt med två långa tältpinnar mot sina överlöpare till vänner. De var många, men Mulle är en Ninja, kampen blev hård.
Krille fick genidraget att gå runt tältet. Plötsligt hade vår Ninja motstånd från två håll. Knepigt, men han kämpade väl än.
Än jag då? Som tjej? Har inte Mulle många gånger visat gentlemanna-tendenser? Är jag en dålig människa som utnyttjar det?
Nej.
"Vågar du slå en tjej med de där?" Självsäkert plöjer jag mig fram till stackars Martin. Ninja och gentleman i ett, det fungerade bara inte. De fäktande stavarna ger mig fri passage och samma sekund som jag når Ninja kastar sig hökarna runtom över hans tält och sliter det i så många bitar som möjligt är på de fåtal sekunder de har på sig.
Jag sjäv är inte helt nöjd förren jag har fällt mitt byte. Det blev inga större problem. Martin gör inget motstånd mot tjejer. Han låter sig fällas, men ser åtminstone till att landa lite halvt över mig.
Och ungefär där var det slut på det roliga. Man ser rätt snabbt att Martin nog inte alls var nöjd med vårt lilla upptåg. Han fräser något som jag inte helt uppfattar, men jag förstår nog att här är det bäst att släppa taget. Mina inköpta Big Mac för ett par dagar sedan har inte längre någon stjärna på himlen, och värre därtill. Jag ligger på det djupaste minus. Jag är hatad.
Den andre brodern Lindqvist har även han uppvisat sitt ibland lite tveksamma humör.
Men liksom hans bror är det svårt att ta honom helt på allvar. Bråkar man över (vad jag anser vara) småting får man nog räkna med ett lätt förlöjligande bemötande. För det inte sagt att pojkarna är jobbiga att ha att göra med, inte alls! Jag trivs alldeles utmärkt i båda deras sällskap.

Hur som helst så lugnar sig Martin traditionsenligt och kommer tillbaka till vår lilla ring. Han är butter ett tag, men eftersom tiden går ljusnar hans uppsyn igen och han kommer med i matchen som för resten är tillbaka på normalnivå igen.
Efter ett tag kommer även Cilla, som lagt sig och somnat ett tag i vårt övergivna camp, tillbaka. Mörkret faller och jag trivs som fisken i vattnet.
Inte förns sent på efternatten känner Camilla en obekant kedja runt hennes hals. Förvånad tar hon upp den och inser att det är Jockes bilnyckel som hon absolut var tvungen att lämna tillbaka direkt efter att hon hjälpt Carro med packningen.
Jocke och hela hans van + släp som skulle ha åkt direkt efter muse.
Nykeln som Jocke inte släppt ifrån sig till någon på hela veckan.
I lätt panik får vi tag på Jockes nummer. Han förklarar dock att de redan är långt på väg, hade löst problemet på "annat sätt". Med alla cirkuskaraktärer han håller sig med kan det vara tusen olika sätt. Trolldom är det troligaste.

Plötsligt lyser hela himmelen upp i ett gigantiskt fyrverkeri. Alla blir älskvärt inställda till allt vad Roskilde var och visst var det väl en bra festival, trotts lite regn ibland? Men mest sken väl ändå solen? Eller?
Milla gick bärserk med sig kamera och fotade upp resten av minneskortet på detta Guds mästerverk.
Allt var idel lycka.

Jag hade tillslut lyckats hålla humöret uppe hela dagen, genom dalar och toppar, men priset var högt, i berusningsmedel räknat. I takt med att mörkret djupnade började jag känna ett stigande illamående, ölen gled allt långsammare in i min mun, burken fick gång på gång passera mig utan att låta sig smakas. Halsen var tjock av slem.
Även lilla Cilla var sleten. Hon var nykter när hon efter sin nap kom tillbaka till oss och blev snabbt nerrökt av hjälpsamma pojkar. Hennes ögonlock börjar falla igen och hon bestämmer sig för att bryta upp.
Jag talar till hennes omtöcknade hjärna och försöker få in henne i Mulle och Johans tält.
Hon sluddrar något om att det skulle vara så skönt att sträcka ut sig i sitt eget tält inatt och kryper tillbaka till det övergivna campet som en gång var vårt hem. Täckt i lera, likt sitt öde.

Ytterligare tid förflyter innan även jag tvingas ge mig. Manx och jag går en sista gång in i Jonks trånga tält och finner där att även Jonk fått napp denna kväll. Det blir en trång sista natt. 4 stycken i ett enmannatält är inget man tar sig igenom i en handvändning.
Det vill säga, jag sov som en stock, varmt och gosigt i mitten.

måndag
Jag hade redan packat ihop allt föregående kväll, utom mitt älskade tält.
"bang bang bang"-tältet.
Det har jag släpat med mig på majoriteten av festivalerna sedan hultsfred 03. Ett tåligt tält. Lite slitet för visso. Men somliga åldras med stil. Till exempel mitt tält.
Jag kryper in i min vän - lite som Joel Borg gjorde med en tillfällig älskarinna, enligt sägen. - och finner där både Annelie och Snake, så här i efterhand kan jag inte minnas om de hade någon sovsäck att värma sig under, min egen var iaf nerpackad. Men de hade i alla fall ett litet ynkligt liggunderlag. Måste ha vart en varm natt...
Efter viss överläggning om huruvida de kan få köpa tältet där det står och sova vidare eller inte, tvingas de lämna sin fästning.
Mitt tält har som jag kanske nämnde vart med länge nu. Det skulle med hem. Lera eller inte!
Jag väckte Cilla som absolut sönderfrusen skakade ut ur sitt tält och förbannade sitt beslut att "sträcka ut sig" föregående kväll. Ofta hon inte sovit som en ihoprullad boll hela natten.
När jag fått ut det sista ur tältet och även fått på mig relativt torra kläder är det så dags att riva.
Det ser mödosamt ut, tältfodralet är trasigt och jag ser ingen påse stor nog åt åbäket.
Mitt älskade tält har ett utfällbart förtält. Fast dragkedjan dit är trasig, så det blir mer som ett öppet rum. Det är inte alls ofta jag orkar fälla upp detta förtält. Roskilde var ett sådant tillfälle då jag inte gjorde det.
När jag går runt tältet för att dra loss pinnarna inser jag att där förtältet en gång låg är det nu bara lera. Tar tag och drar, får med mig ett par dm, resten sitter ohjälpligt fast under den halvstelnade leran.
Efter någon minuts kamp är hela förtältet över jord - och väger minst 10 kg mer än vad som är nyttigt.
Sorgsen tar jag ett par steg tillbaka. Går till Cilla och överväger detta tunga beslut. Går tillbaka. Stannar obeslutsam. Gråter en skvätt. Ger upp.
Mitt älskade, älskade tält är dödsdömt. Det finns inte en chans i helvetet att jag orkar släpa detta tunga ok genom hela west-camp, över bron, och genom hela east-camp. Omöjligt.
Tältet blir.

Nu kanske folk kan tycka att det var en onödigt lång förklaring på något som kunde ha vart: "Mitt tält var dränkt i lera, så det blev kvar", men jag tillhör de där veka människorna som sörjer alla mina ting som jag blivit personlig med allt för hårt.
Jag menar, vi fick en ny toa för ett par veckor sedan för att den gamla var för vidrigt äcklig. Mamma bytte ut den medan jag inte var hemma, för hon var rädd att jag skulle börja protestera. Jag är fortfarande sur för att jag inte fick ta ett ordentligt farväl.
Bajsa en sista gång eller så?

Vandringen över de oändliga ängarna blir inte alls så förfärlig som jag mindes den, vi är snart framme vid bussparkeringen. Jag funderar en sista gång på att springa och hämta mitt tält... Men tvingar mig att stanna.
Våran älskvärda busschaufför visar sig dock vara dansk-fientlig och vakterna leder bussen runt runt utan att få komma in till platsen där man hämtar upp festivalbesökarna.
För första gången på hela festivalen märker man att folk är slitna. Här är inget kul, folk läser tidningar om veckan som gått, käkar lite mat kanske, suckar över danska vakthelveten.
Tillslut ger vi upp. Den gode Jonk lånar, för vilken gång i ordningen?, Cillas mobil och beordrar bussarna halt. Vi går till dem istället.
500 meters promenad och vi ockuperar de perfekta platserna i bussen. I fem minuter. Sen inser vi att det är så lite folk kvar på roskilde, så vi behöver bara den ena bussen, som är så gott som full.
Fullt så farligt var det nu inte. Vi hittar nästan exakt samma platser i buss nummer två och hemfärden börjar tillslut.

Cilla sover, pojkarna spelar yatzy, jag hänger över ryggstödet och språkar med Mulle, det känns som vad vi mest gjorde under hela hemresan.
När vi närmar oss Göteborg kommer fler och fler spännande sevärdheter som Martin för allt i världen inte vill att vi ska missa. Det blir en ordentlig sightseeing a la Göteborgs mindre kända sevärdheter, så nu kan jag allt om den staden med.
Tillslut är vi framme vid operan där bussen slutgiltigt stannar.
Roskilde är slut (nej, vi hade en riktig roskilde landning på fyra man hand på kvällen, men den hör inte till) och i alla fall för min del är den spikad som den bästa festivalupplevelsen hittils.
Jag börjar inte bli för gammal, jag är yngst av gubbarna!

Tack

---

Om detta mästerstycke känns överdrivet Camilla-vridet är det för att hon funderade som min minnessamlare. Min hjärna är för länge sedan för fylld för något långtidsminne. Men med lite uppfriskning minns jag ALLT.