saltomoNtal

Så kom det sig så att duktiga Idahoe och co planerade in sin inflyttningsfest samma datum som den sedan länge bortlovade balen.
Faktumet var ju förstås redan att jag absolut inte hade råd med någon bal. Dessutom kanske inte "det fina folket" där jag rör mig bäst, samtidigt som det var allt för länge sedan jag hittade på nåt med Ida. Summan blev att jag tackade ja till inflyttningsfest och sparade 350 kr.
Men dagen innan balen - som alla i min närmaste omgivning hade fnittrat om i veckorna långa - så lovade jag åter igen bort mig till Lisa och balen, på fyllan då. Självklart skulle jag få låna Lisas systers balklänning och självklart skulle jag komma till släppet som bara kostade 100 kr klockan halv tolv. Skitsmart.

Nok med bakgrundsfakta. Jag sov i vanlig ordning hos Lisa och på morgonen hade hon mycket riktigt trollat fram en balklänning som inte alls satt fel på min smäckra kropp. Planen blev således att först tillbringa ett par timmar hos Ida i balklänning (jag gillar att vara överklädd på hemmafester) och sen dra ner till balen.
Som lite kuriosa kan jag nämnde att min mamma ringde mig på eftermiddagen och frågade varför jag var själv uppe hos Lisa. När jag förklarade att hon och alla andra var på bal blev min mor generös och gav mig 300 att festa för. Det är jag tacksam för.

Det var lätt att hitta till Ida. Faktum är att när jag ringde för att fråga efter vägen så stod jag ett tiotal meter från ingången. Bra placerat hus. Bra med ihåliga fuskväggar. Vi gillart.
Jag och Ida bänkade oss rätt snabbt framför Turtles på Super Nintendo och drömde oss tillbaka till barndomens ljuva år. Ida ska ha cred för utmärkt blippande, men jag var i rätt bra form själv för att aldrig spelat spelet annat än på Nintendo 8 bit.
Efter ett tag drog spelandet till sig fler folk från Camillas och Josses place och efter ytterligare någon öl gick jag med på att lämna över fjärren.
Domenic var där och spådde i allas belåtna händer. Jag minns att jag var skeptisk, ska kräva honom på nåt utförligare en gång. Men så här i efterhand minns jag såklart inte mycket av vad han sa.

Timmen slog halv tolv, men jag var ännu inte redo för bal. Trivdes som fisken bland allt trevligt folk i lägenheten, men ack, ölen började sina och vid ett blev jag åter påmind om mitt löfte och min långa plommonfärgade klänning. Trampade ner mot stan och på vägen mötte jag Gustav som jag inte träffat på ett par månader. Han var vänlig och visade mig den mer exakta vägen till Göteborgs nation och det var ju trevligt att få prata med honom ett tag.
In på balen skred jag och inte allt för sent fick jag syn på Camillas underbara svep ute på gården. Jag smög mig upp och insåg att jag hade prickad den sk. "perfekta fyllan". Tillräckligt full för att bli road av de andras missär.
Alla stod samlade där. Anna & Fredrik, Milla & John, Lisa & Martin och alla var så otroligt överförfriskade att de aldrig i sitt liv hade blivit så glada att se min söta nuna.
Jag och Camilla blev snart så glada att vi var tvugna att blotta oss för första bästa man. Det var skönt att få lite luft i lurvet. Fredrik var chockad och John lyckades såklart missa hela kalaset. Lisa ville mest hångla. Med allt. Vilken hunger! Jag fick leka Shane igen och Fredrik blev utsatt för hångeltävlan alá "Jag är visst bättre än John på att kyssas!"/ Lisa och snart var hon på mina jävla öron med. Det är inte juste!
Snart kände sig Camilla lite för snurrig och ville hitta en stol. En del tycker att en stol i baren funkar bra. Andra tycker att Camilla bara är värd det bästa. Så vi letade upp en skräpig liten stol där man helt klart inte fick sitta, bakom en liten provisorisk minibar och snart var vi i full färd med att sälja alkohol till förbipasserande samt låna till oss lite för oss själva. Samtidigt bjöd vi in vem som helst att passera oss ut i den otillåtna korridoren, men då skulle de först skriva på ett papper om vad för sexuella aktiviteter de ville och inte ville bli utsatta för, samt en namntäckning på att de gick med på vad som än hände bakom det mörka hörnet.
Ingen passerade.
De vars bar vi nu helt ockuperat och nästintill tömt tyckte dock om oss och bjöd oss till efterfest klockan 1 följande eftermiddag. Dock ska sägas att vi sålde det mesta till överpriser så de gick nog +/- 0 i den kassan.

Sen är jag rädd att allt är lite dimmigt i ett par timmar. Solen gick upp medan Fredrik och John helt klart hade bildat ett nytt par och Anna och Camilla stod lite snopna kvar och avundsjukt tittade på det halvtimmeslånga hånglet.
När Fredrik blev kissnödig sprang vi ut i morgonsolen för att göra våra behov medan Carola Häggkvist sprang förbi i sin blå dress.
Väl inne igen så hade fyllekäket satt full fart. Pizza. Jag tänkte spara min, men i rädsla för att istället bli utan tryckte jag i mig min tugga. Plötsligt var alla borta och jag, Milla och Frippo stod ensamma kvar, varav Fredrik antagligen var trött, för helt glad var han verkligen inte.
Innan vi tillslut tog vårt pack och drog böjde vi oss graciöst över baren och drog med en nyöppnad Bacardi Lemon, om jag inte missminner mig.
Sen begav vi oss hemåt i en taxi.
Tänkte vi iaf.
På vägen blev McMill sugen på efterfest. Eftersom det är jättemånga vakna vid 6-tiden på morgonen i Millas och Fredriks kvarter, gick vi naturligtvis och ringde på hos random förhoppningsvis vakne bekant.
Helt otippat vägrade han att öppna dörren trotts upprepade påringningar och på vägen blev Fredrik så matt att han sprang hem.
Inte helt uppgivna gick jag och Milla ut i morgonsolen för att dricka ur vår flaska. Milla, i något sämre skick än mig nådde plötsligt det stadiet då benen bara vägrar att bära. Hon föll hur än hon gjorde och jag bröt ihop på marken.
I kalabaliken som uppstår när man rullar omkring på gräsmattor i balklänningar tänkte vi föga på att Bacardiflarran hade en såndär specialare till kork, som man lätt kan hälla ur. När blickarna tillslut föll på flaskan var den mer än halvtom. Snyft.

Vi kom tillslut fram till att det var för långt att gå hem till Milla så vi kröp upp i ett trapphus och kurade ihop oss högst upp i trappan och slocknade.
Jag kommer till medvetande av att jag springer, fort, ner för trappan med Camilla framför mig. Av någon anledning springer vi och på något vis har Milla fått med mig i farten, utan att väcka mig först. Så jävla dålig stil. Det är verkligen ett under att jag inte ramlade av förvåning av det uppvaknandet.
Fötterna höll sig dock på plats de sista metrarna och vi var tvugna att bryta ihop på nytt utanför dörren.
Till sist drog vi oss hem och slocknade som ljus i Millas säng.



Nu är jag så urbota trött på att sitta och återberätta festligheter, så det kan ta ett tag innan nåt höres härifrån igen. Men antagligen inte.

Dagens låt: Babian - Babian.